(WAAA— :ccrriii. ma dem. Då det ena smycket försvann ofter det andra blef Peg blek och upphörde att småle. Jag gaf uppmärksamt akt på henne och sag ett förandrsv irdt barskt uttryck breda sig öfver hennes ans , allteftersom smyckena borttogos. Ett ögonblick blossade hennes kinder och hennes ögon lyste, men detta försvann snart och hon blef åter blek och tankfull. Jag ade att hon tänkte på huru mycket några få af dessa smycken kunde uträtta till att hindra en stackars bepröfvad gammal faders nöd och att åter införa komfort och trefnad i OShaughnessernas ödsliga hem. Oh, Peg, Peg! hvarföre lät du mig se denna blick? Det hände sig att det sista af smyckena som hon lemnade ifrån sig, ett armband, hade varit alltför hårdt adt om hennes runda arm, och det var förenadt med svårighet att åter få läset öppnadt. Alla försökte vi vår färdighet, den ene efter den andre, och hade dervid godt tillfälle att iakttaga smyckets skönhet och dyrbarhet. Det var ett bredt band at uld, prydt med det utsöktaste indiska siliunsarbete och besatt med åtminstone tusen små ädelstenar al alla färger. Lägg väl märke till det fördömda armbandet, Tom, ty det kommer äter fram i min historia. Jag kan ej säga hvad orsaken dertill var, men visst är det, att från den aftonen sjönk