många olika färger och slipningar att de skulle gjort Aladdin förvånad. Det fanns bländande halsar i öfverflöd och armar, bara ända upp till skuldrorna, omkring Giles Humphrey, på hvilka han fördelaktigt kunde exponera sina skatter, men han valde att hänga dem på Peg Han stack gnistrande diamantnalar i hennes här, hängde ett dussin smycken omkring hennes hals, gjorde hennes bröst till en enda glittrande massa och lät henne blotta sin ena runda hvita arm som han behängde med armband. Rodnande och smålcende af glädje öfver att vara sålunda utstyrd, såg Peg lika underlig och strålande ut som en gammaldag prinsessa, sådan man kan få se henne framställas i en illustrerad legendbok. Månget öga säg nu en skönhet hos henne som det aldr förr hade sett. Jag tyckte att hon sett skönare ut med de röda och hvita blommorna som jag på förmiddagen gifvit henne till en bukett. Hvar var Lucretia Fitzgibbon de fem till tio minuter, under hvilka Peg stålade i all denna herrlighet? Det har jag alldeles glömt. Jag minnes att en qvinnoröst (manne det var hennes?) hviskade i dämpad ton, att det var skada att Peg icke hade rätt att bära juvelerna da de klädde henne så vil, och att detta var signalen för min högmodige onkel till att så hastigt som möjligt taga dem af henne och göm