Göteborgsposten – 21 juni 1866, sida 2

intaga min plats, men det var högst retsamt att se tillbedjandet förflyttadt fran ens eget manliga jag till det rynkade ansigtet och den illa stimman hos den som egde skrinet deruppe; att se siden och musslin böja knil för en sadan mumie; att veta att en hjertlös varelse mottog mödrars smicker; att en nyckfull, idiotisk vilja bestämde rodnande tjensteflickors rörelser, och det värsta, det aldravärsta var att beg 0Shanghmesy var den främsta i den slock sirener som sjöng rundtomkring Giles Humphroys Stol. y hir måste tillstå för dig, Tom, att det öfvergifna lilla s vr lammet från borgen funnit en plats i din väns ömma hjerta. Var det ett obarmhertigt öde, eller denna urmodig atsittande svarta klädning, eller ett ljust, krusigt hår, eller ett par klara gra ögon, eller var det en ljuf stämma, full ar musikaliskt allvar, eller den blyga gången du hon alltid liksom ara för niärgangen med en viss fruktan att v beträdde mina Ballyhuckamoremattor? Var det allt detta eller något deraf som förvandlade din betänksumme vän till den mest svartsjuke ålkan skare? Du kan ej säga mig det, och j heller t icke säga dig det; men vid dender festen i denna kalla årstid blomstrade Peg fram under mina n som det enda blomster af hennes kön jag nagonsin önskade att ega.