Göteborgsposten – 20 juni 1866, sida 1

hand att darra på min arm, och hennes svar blefvo obestämda och osammanhängande; slutligen stannade hon plötsligt och yttrade i mycket bekymrad ton: — Jag blyges öfver mig sjelf, mv Humphrey, men jag är så rädd för att komma in i edert stora hus bland edra stolta er. Det är sanning. De fattiga och olyckliga borde hålla sig borta från de rika och glada. Oh! Gud gifve att jag vore hemma igen! Hon brast ut i en lidelsefull gråt. Nu då hon var bedröfvad. såg jag huru ung hon var — ett rent barn, oerfaren och utan kiinnedom j I om verlden. Hennes tillbakadragenhet hade gjort att hon sag äldre ut än hon var. — Mitt k jag, förlåt mig, jag ir sar mycket äldre än ni. Stoltheten är helt och halet på er sida. vill ej hålla en predikan för er, men fattigdom är ej nägot brott; det är ej en gu barn, sade den svåraste olycka. Jo, det är hvad den är, afbröt hon mig håltigt. Det är den grymmaste, den mest tryckande och nedslående. För att undgå den ville jag — Gifta er med en prins eller bli författarinna? sade jag småleende. — Eller plundra en fattigbössa, sade hon med en märkvärdig barskhet i tonen, eftersom