Göteborgsposten – 20 juni 1866, sida 1

Då jag hörde att vagnen först om en stund skulle bli färdig. gaf jag min hist till en ar folket och tillbjudande mig att eskortera den unga damen, bad jag henne att till fots följa mig till Ballyhuckamore. IIOn hade mycket deremot; hon miistan bönföll att ja skulle viinda tillbaka samma väg jag kommit och låta henne följa efter nir smeden fött färdigt. Jag ville naturligtvis ej höra talas derom, och hon samtyckte slutligen att följa mig. Jag vet ej att det var nagonting märkvärdigt med den vandringen, och likväl har jag en utomordentlig klar hagkomst deraf. Jag hade ofta passerat samma Väg, följt samma iten, sett manen titta fram gangstigar i skog nom samma öppningar mellan träden och ikviil syntes mig allt nytt den aftonen. Jag Hörsökte ej förklara detta förhallande för mi; Jag bemödade mig om att framlocka hvad som bodde inom henne. Hon konverserade med naturligt godt förstand, medan det beständig kunde märkas en anstrykning af utmanande I trots i hennes vitsen, liksom om hon hade en känsla af att hon befann sig inför en öfverlägsen och var besluten att icke lata öfverlista sig sa latt hon glömde det. Jag betraktade henne som ett naturbarn, det der ej kände till verlden. Då vi närmade oss slottet, började hennes