Göteborgsposten – 19 juni 1866, sida 2

ga dörrar, och anmodades att vänta i en lång tom matsal med mälrken af försvunna malningar på väggarna och några söndriga rutor i de murkna fönsterramarne. Nedan dessa fönster låg en rad klippor, mot hvilka de gröna vagorna rasade, öfverhöljande dem med sitt skum. Hafvets enformiga brusande nedifran spelade bas till vindens pipande genom murarnes remnor. — Stackars Peg, stackars Peg! sade Tracey och stirrade in i alla toma vinklar och vrär. Vi hade nemligen ätit frukost på Kilbanagher Park, och kontrasten melllan denna boning och detta ställe var lindrigast sagdt iögonenfallande. Tjenaren kom tillbaka och förde oss genom otaliga trappor och gångar. Det förnams att sir Pierce ej var till den grad barn pa nytt att han ej mindes en gammal väns namn. Vi blefvo införda i ett litet rum pu sydsidan, hvarest all den återstod af beqvämlighet var samlad som örverlervat den allmänna förstörelsen. Ack! det var en sorglig syn! Den stackars sir Pierce, en svag gammal man, med ett oroligt, koleriskt utseende, satt vid en torfbrasa. (solfvet var utan matta, fönstren utan gardiner, och länstolen sliten genom den oupphörliga gnidningen af den gamle mannens ofaliga lekamen. En tam örn satt på ryggstödet