Göteborgsposten – 19 juni 1866, sida 1

kunnat lemna sitt hus, undantagande om söndagarne, af fruktan att bli satt på gäldstugan. — Och Pe— miss 0ÅShnaughnessy? sade Gorman. Jag kände litet till henne. En mycket söt flicka! — Ack, stackars varelse; jag tror hon blifvit folkskygg. Man ser henne aldrig. Jag kan ej föreställa mig, huru de kunna bo i denna toma borg. Sista gangen jag var istaden (byn der postkontoret är kalla vi här stad), hörde jag en handlande säga öfver disken, innan han aflemnade ett paket: Ni betalar det vil, miss OShaughnessy: Det var nägra alnar sits till en klädning åt henne, förmodar jag. Ack! det är mycket sorgligt att vara fattig, suckade lady Fitzgibbon i det hon blickade mot taket, slätade vecken pa sin gröna klädning och såg ut som om hon kunde förtära en hel mingd bankosedlar till sin aftonmältid. Jag drömde den natten att jag såg henne ra det, men att hon, sedan hon slutat maltiden, fick kramp som om hon blifvit förgiftad. Det var ingen behaglig dröm, och jag kunde aldrig sedermera se på enkan utan att tänka på den. Och nu, Tom, har jag presenterat för dig en af mina hjeltinnor, Lucretia Fitzgibbon. Jag är rädd att jag ej framställt henne tillräckligt tydligt för dig. Tänk dig hennes strålande