Göteborgsposten – 18 juni 1866, sida 2

Kån man antaga deraf, att den österrikiska befälhafvaren Gablenz stannat i Frankfurt, -Idit han drager till sig förstärkningar, under det Bayern troligen äfven skall rycka fram. I Sachsen deremot skola de österrikiska och preussiska trupperna mötas, för att på dervarande historiskt märkvärdiga bataljfält utkämpa de stora slag, som skola i den närmaste framtiden afgöra Tysklands öde. Huru Preussen vill ha detta gestaltadt, känna vi af dess förslag till förbundsreform. Det vill tränga Osterrike ut ur Förbundet och dela bi detta derefter i tvenne hufvuddelar, Norra och Södra Tyskland, med Preussen i spetsen lför det förra och Bayern för det senare, ERersom Bayern ställt sig redan nu på Österrikes sida, skall Preussen hafva sig ålagdt, satt sjelft söka genomdrifva planen, för hvilken krigets alla onda makter måste srambesvårjas. Men Frankrikes kejsare har, såsom vi veta, äfven kommit fram med sin uppfattning om huru Europas karta bör gestaltas, och han har låtit högt förkunna, att omgestaltningen ej kan företagas utan Frankrikes medverkan. Den kejserl. skrifvelsen härom, som nu föreligger i sin helbet, lyder sålunda: Tuilerie-palatset, d. 11 Joni 1866. Hr minister! I det ögonblick då de fredsförhoppningar tyckas försvinna, hvilka konferensens sammankallande låtit oss fatta, är det nödigt, att genom ett cirkulär till o diplomatiska agenterna i utlandet utveckla de ideer, som min regering föresatt sig att bringa inom Europas rådslag, och den hållning som hon tänker intaga, gentemot de sig förberedande händelserna. Detta meddelande skall sätta vår politik i dess rätta ljus. Hade konferensen kommit till stånd, så skulle, ni vet det, ert språk måst vara klart och tydligt. Ni skulle då fått i mitt namn förklara, att jag skulle tillbakavisa hvarje tanke på en utvidgning af vårt område, så länge den europeiska jemnvigten icke störes från annat håll. Vi skulle i sjelfva verket endast kunnat tänka på en utvidgning af våra gränser, om Europas karta skulle ändras till uteslutande fördel för en stormakt och om de angränsande provinserna skulle genom fritt uttalad önskan begära sin anslutning till Frankrike. Så länge dessa omständigheter ännu icke inträdt, anser jag det för vårt land värdigare, att framtör tillfälliga landvinningar föredraga den oskattbara fördelen, att vi lefva i godt förstånd med våra grannar, i det vi akta deras oafhängighet och nationalitet. Lifvad af dessa tankar och endast med fredens upprätthållande för ögonen, hade jag vändt mig till England och Ryssland, för att vi skulle gemensamt tala försoningens ord till vederbörande partier. Den mellan de neutrala makterna åvägabragta enhet skall redan i och för sig förblitva en borgen för Europas säkerhet. Dessa makter hade lagt i dagen sin höga opartiskhet, då de fattade beslut att endast till de svåfvande frågorna inskränka diskussionen inom konserensen. För att lösa desamma anser jag det nödigt, att man ser dem skarpt i ögat, fråntager dem den diplomatiska slöja, som höjde dem, samt allvarligt osverväger surstarnes och folkens berättigade önskningar. Den förveckling, som uppstått, har trenne orsaker: Preussens illa begränsade läge, Tysklands önskan efter en politisk omgestaltning, som öfverenastämmer med dess allmänna behof, och nödvändigheten för Italien att betrygga sitt nationela oberoende. De neutrala makterna kunde ej vilja inblanda sig i de främmande ländernas inre angelägenheter. Det oaktadt hade de hof, som deltagit i affattandet al den tyska förbundsakten, rätt att undersöka, om de begärda ändringarne icke äro så beskaffade, att de sätta den bestående ordningen i Europa fara. Hvad oss angår, skulle vi för tyska förbundets Mellanstater önskat en närmare förbiudelse, en kraftigare organisation och en mera betydande roll, för Preussen mera likartade gränser och makt i Norden, för Österrike upprätthållandet af dess höga ställning inom Tyskland. Vi skulle dessutom velat, att Österrike skulle mot en billig ersättning afträda Venetien till Italien; ty då Österrike i förening med Preussen och utan hänsyn till 1852 års fördrag fört krig mot Danmark i den tyska nationalitetens namn, så synes det mig billigt, att det i Italien erkänner samma princib, i det att det fullständigar halsona oberoende. Detta är de ider, som vi skulle sökt göra gallande till förmån för Europas lugn. Det är nu att befara, att vapnens lottdragning ensam kommer att afgöra derom. Hvilken hållning höfves Frankrike gentemot dessa eventualiteter ? Skola vi tillkännagifva vårt missnöje deröfver, tt Tyskland finner att 1815 års fördrag blifvit vanmäktiga för tillfredsställandet af dess nationala sträfranden och upprätthållandet af dess lugn. I det krig, som nu står nära att utbryta, hafva vi blott ett tvåfaldigt intresse: den europeiska jemnvigtens bevarande och upprätthållandet af det verk, om vi bidragit till att upprätta i Italien. Men är ej Frankrikes moraliska kraft tillräcklig ör tillgodoseendet af detta dubbla intresse? Skall det lödgas draga svärdet, för att dess ord må höras? Jag tror det icke. Om, våra bemödanden oaktadt, fredsförhoppninzarne icke förverkligas, så äro vi icke desto mindre enom de i striden delaktiga hofvens förklaringar förissade om, att, huru kriget än må förlöpa, ingen af e frågor, som beröra oss, skall lösas utan Frankrikes ifall. Må vi alltså förblifva i en uppmärksam neutraitet och starka geuom vår oegennytta, lifvade af uppiktig önskan om, att Europ s folk må förgata sina rister och enas om civilisationens, frihetens och framtskridandets enda mål! Lätom oss, sorlitande på vår itt, förblifva lugna i vår styrka! Härpå, hr minister, beder jag Gud taga eder i tt nåderika hägn. Napoleon.