Göteborgsposten – 18 juni 1866, sida 2

Ilelvetes-kulten. En förf. i Gefle Posten berättar om ett andligt föredrag, som han åhört af en kringresande predikant. Sedan han låtit den församlade folkhopen afsjunga psalmen: HoS tans boning tänker på, tog predikanten till orda lunda: Det är en gräslig berättelse, som möter os i 4 Moscbuks 16 kapitel. Korah, Dathan och Abiram hofvo sig upp emot Mose, men fingo en ända med förskräckelse, såsom det heter i 21—33 verserna. Jordea remnaae under dem, och lät upp sin mun, och uppslukade dem med deras hus, med alla de menniskor, som när Korah voro, och med alla deras häsvor. Och de foro lefvande neder i helvete, med allt det de hade. Och jorden öfvertackte dem och de förgingos utur menigheten. Och hela Israel. som omkring dem var, flydde för deras skull; ty de sade: Att jorden icke ock uppslukar oss. Dertill for en eld ut ifrån Herranom, och upptärde två hundrade och femtio män, som det rokverket offrade, Jag kallade denna berättelso gräslig och hon är ju så. Hvad den gången hände har tyvärr sedan den tiden ofta, alltför ofta inträffat, om än just icke alldeles i bokstaflig mening. Eller hvem förmår tälja eller räkna alla de tusenden, att icke säga millionerna, som stupat ner i det eviga mörkret? Hvem kan säga, hvilka och huru många af det stora antal, som sammanströmmat till denna andaktsstund, skola färdas till det eviga förderfvet, när döden kommer och lyktar deras syndalopp? Det säkra är likväl, att vår Gud är en förtärande eld. Han har ock sjelf förklarat: Elden är upptänd i mine vrede, och skall brinna intill det nedersta helvetet; och skall förtära landet med sin växt, och skall uppbränna bergsgrunden. Jag skall förskjuta alla mina pilar på dem. För hunger skola de försmäkta och förtärde vara af skälfvo och ondsår. Jag skall låta komma till dem vilddjurs tänder och grymma ormar. Utvärtes skall svärdet föröda dem och invärtes förskräckelse; både drängar och pigor, den som der med dem gråhårota. Jag skall säga: Hvar äro de? Jag skall borttaga deras minnelse ifrån menniskomen. Syndare, synderska. båfvar du icke då du hör denna liotelse från Honom, hvilkens ord är sannfärdigt och hvilken visserligen håller hvad Han så väl lofvat som hotat. Jo, jag ser — ditt ansigte bleknar, din blick stirrar, dina läppar darra. Hvarföre griper dig detta just nu? Dåre, du har ända hittills glömt att din fiende, djefvulen, går omkring såsom ett rasande lejon, sökande hvem han uppsluka må. Nu ser du honom, hvilken du så troget tjenat; du ser honom färdig att neddraga dig i den sjön, som brinner i eld och svafvel. Nu först ligger betydelsen af den sång, du nyss sjöng, klar för ditt ögav.