Göteborgsposten – 18 juni 1866, sida 1

Och han föll i tankar. — Ett bofälligt näste, det vill jag svära på! yttrade jag. låt hus som en lada, ett potatisland och en svinstia! — Alldeles icke. Men jag vill ej berätta dig något derom. Det är att kasta perlor för svin. Ballyhuckamore! Gud vet om lilla Peg 0Shaughnessy nu kan vara fullvuxen. — Lilla Peg 0Shaungunessy! upprepade jag frågande. — Ja 0 Shaughnessy till Castle Shaughnessy. Men det förstår du dig icke på och skall aldrig förstå dig på. — Lilla Peg? sade jag igen, medan vi gingo vidare framät. — En öfvergifven liten kokett, som brukade släppa ned frön utefter min rygg. Urgammal adel, men förfärligt fattig. Fadren hade ruinerat sig på räfjagter redan då jag var der. Modren dog af sorg. Pegs stortå stack ut genom hennes sko. — Nu är hon fullvuxen, sade du? — Förmodar det. Åren ha lupit ifrån mig. — Är det flera vackra flickor i Ballyhuckamore. — Gud välsigne dig! Aldrig har ett ställe varit så öfverfyldt af dem. Då jag tänker på den svärm som den stackars gamla damen på ulaftonen brukade ha samlad omkring sig på