——— — —— brutet sången klinga i den herrliga, stilla natten t understundom från tre, fyra håll. Vi gjorde ett fö N sök att locka en af sängartrupperna upp till oss, då ti klockan var half 2, men anföraren förklarade att det i var omöjligt: hans trupp hade ännu icke exeqverat ij mer än 9 serenader och den hade 13 på sin promeI moria! Huru ljufligt dessa sånger klingade behöfver jag icke förtälja. Mina läsarinnor skola påminna sig morgonkonserten i Tivoli och skola förstå att det I fanns åtskilliga unga hjertan som klappade i åttondels takt bakom gardinerna under många af serenai derna. Kl. 6 dånade ett kanonskott från slottsvallen, efterföljdt af ett tjog andra. Det var dagens triumfatorer, som väcktes med kunglig salut. Kl. half 10 samÅlades akademistaten och gästerna i Gille-salen för att derifrån begifva sig till Domkyrkan, der högtidligheten skulle försiggå. Jag förbigår processionen och dess ordnande, kortligen, alla hade sin rätta plats. Samtliga förut promoverade magistrar — och sådana funnos i öfverflöd — buro hvar sin lilla lagerkrans i knapphålet. Dagens magistrar deremot buro en stor och jubelmagistrarne en stor utomkring den lilla. Vid inträdet i domkyrkan mottogs festtåget med en högtidlig maisch och en kantat, utförd af Filharmoniska sällskapet, som var placeradt å en framför altaret uppförd amfiteater. Promotor höll derpa ett tal om vetenskapens förhållande till religionen och utbad sig efter dess slut prokanslerens (erkebiskopens) tillätelse att sä börja den egentliga promoötionsakten, och den fick han naturligtvis och det på latin ändå l Nu satte han (prof. Liljeborg) och Dekanus (prof. Säve) sina lagerkransar på hufvudet och 3 kanonskott dundrade utanför kyrkomurarne. Först framkallades jubelmagistrarne. Af de 40 magistrarne från år 1816 äro ännu 11 i lifvet; märkligt nog äro de, med ett enda undantag, allesammans prester. Hvarföre de andliga magistrarno så oproportionerligt bättre konservera sig än de verldsliga, skall jag låta vara osagdt. Endast 3 af de elfva bestego emellertid ännu en gång Parnassen och bland dem var det åtminstone en, som Jag vågar förmoda är bekant för flera mina läsare, nemligen Engelbrekts-skalden, teologie d:r Gumdllus från Örebro. Det var sestens vackraste del, då promotor, efter en kort häntydning på dessa åldringars strid för ljusets sak, satte den friska lagerkransen på deras gråa hufvuden. Efter dem följde hedersmagistern, en lärd engelsman Wackerbarth, som har anställning vid observatoriet och som universitetet med full rätt egnat denna hedersbetygelse. Han är musik-historiker, bibli graf, nordisk, klassisk och orientalisk språkforskare, m. m. samt dessutom skicklig astronom. Derpå kommo de ordinarie magistrarne och fingo hvar sin ring, sitt diplom och sin handtryckning af konsistoriales samt ett kanonskott af promotionsartilleristen utanför på köpet. Till de frånvarandes ära blefvo deras namn nämnda, lagerkransen höjd i vådret och behöriga kanonskott affyrade. Under hela bokransaingsceremonien afsjöngs en vacker kantat, komponerad af tonsättaren Josephsson, univerversitetots musikdirektör, Efter denna festens akademiska afdelning följde den mera kyrkliga: en predikan, som naturligtvis ligketokå untt eserat; och derofvanhå en mera verlds nemligen cn sestmältid, hvartill de promoverade na hade inbjudit universicetslärarne och åtkilliga karne ha on afundsvärd förmäö ga att arran nyt stor vackert och ändamäålsMV . . . ; enligt, Ja 112 i Danmark deltagit i någon fest . lit varit så lyckligt ordnadt som nå.. I10kslen var det präktiga orangeriet och bordet var dy! så att i stället för blomstergrupper Å diga, ht än borden ö miga lagertråd sköto upp fi och bred ut sina grenar öfver bordgästerna och väggarne voro fullkomligt betäckta med träd och blommor Serycringen var icke öfverdådig, men for-.m och marskalkarne voro allestädesnärvarando liga i sina omsorger. Äfven med hän-y skålarne, som vanligtvis förstöra både matlusten och stämningen vid våra kalas, var det anordnad: på bästa sätt, i det att de officiella skälarne ubragtes af förste marskalken utan någon vidare mo-A svering. Man slapp bådo långtrådiga visor och uppi t 2 skrusvade tal, ja, till och med kung Carls skål dracks sans phrase — det är så sällsynt både på danska och svenska (latin med!) att kunna dricka en konungs skål sans phrase — och det gjorde vi derföre också uf hjertans grund. På aftonen var det en lysande, storartad bal i U1Åstörsta sal i Skandinavien. Tvaå olina-salen. Jugo ljuskronor och ett otaligt antal ljus i guirrik, och på salens alla pilastrar — för att ickel, Jorneglansen från en mängd strålande qvinno1 spridae här en bländande dager. Dagens 1 d e här iklädda sina lagerkransar. Det 8 var deras glädjedag, deras hedersdag; i flera af kran8 sarne voro inflätade små myrtenqvistar — de hade b ocksä sin betydelse! Man skulle sannerligen ha vae rit alldeles utan hjerta för att icke under hela denna 8 fest ryckas med af den poetiska stämningen som hvi-JI lade öfver allt. Icke heller den elegiska tonen fattav des i salongen. Asynen af de gamla Jubelmagistrar-r ne vid sidan af deras unga bröder gjorde ett mäktigt, vem digt gripande intryck. Till Gumaliuss Jubel-y krans voro bladen plockade från ott stort lagerträd, som vuxit upp af en liten qvist, som för 50 år sedan satt i hans första lagerkrans. IIuru många af de glada ynglingarne skola en gång få bära en sådan medborgarekrona! Dubbelt vemodigt var intrycket, när man tänkte på den strid mot lifvets prosa och materialism, som nu skulle aflösa det poetiska, kanhända alltför idealiska ungdomslif som nu var afslutadt. Jag kunde icke låta bli att tänka på de gamles bruk: det var icke allenast segerherrarne, utan äfven offren som man bekransade i fordna tider. n Tyck sösa nog mycket med nina vänner under festen. sigaste hjerta. Gifve sh Comma att slösa med sti sista delen af min tankeld 1 nn ÅA lindar —