Göteborgsposten – 16 juni 1866, sida 1

hhans egen uppgift är han stor artist (förmodligen fortissiniol) på piano, en artist som bragt sig till sin närvarande höjd derigenom att han stött ifrån sig iden alten Schlendrian (hvad är det för en?) och hyllat framåtskridandet. Med kraft ilade han vidare på konstens törnbeströdda stig ända till det lyckats honom att klättra upp till dess spets())-. IlIan är derjemte och företrädesvis törsäljare af de pianon, om hvilka han försäkrar (hm!) att Frantz Liszt yttrat att de äro de bästa i verlden. Iech bin Kinstler und Kaufmann! ir hans valspråk, och bådadera efter amerikansk-tysk snitt, åtminstone synes det så Göta Källare, som nu en längre tid briljerat med sina markiser, kan nu också skryta af att herbergera en konung, ty der residerar den märkvärdige resanden. Bland andra ärenden, som i Måndags handlades af stadsfullmäktige, hvilka efter den sammankomsten togo sig sommarferier, var äfven ett om uppsnyggandet af den s. k. Finkan, den mindre behagliga vistelseorten för dem som nattetid befinnas ha öfverträdt gällande lagar eller måttlighetens bud. Stadsfullm:a bisöllo utan diskussion reparationen, hvilken uppgifves vara af högsta behofvet påkallad, och deremot är naturligtvis intet att anmärka. Märkligare kunde då en af bilagorna till ärendet förefalla, ett betänkande af en ledamot at en viss aktad myndighet, hvilken (bilagan nemligen) började i ungefärligen följande ordalag: Undertecknad, som varit i tillfälle att taga kännedom om beskaflenheten at polisens arrestrum eller den s. k. Finkan ete. Se här en anekdot å propos Finkan: En skeppare å ett i hamnen liggande fartyg hade häromaftonen kommit öfverens med sin styr man om att dela vakten öfver fartyget på så sätt, att kaptenen först skulle gå i land några timmar och sedan återvända, då det skulle stå styrmannen fritt att i sin tur rumla om litet på landbacken. Sagdt och gjordt, kap tenen gick i land. Timma efter timma förflöt, styrmannen väntade och trängtade, ingen kap ten hördes af. Har hafvets bottenlösa svall Karln i sin afgrund sänkt? Har han månn störtat knall och fall? Det vore för befängdt! mumlade vår styrman för sig sjelf, och som han var god vän med sin kapten, riskerade han att öfverge sin post. Samvetsgrannt sökte han honom på alla de ställen, der de ofta tillsammans njutit af Bacchi safter; öfver allt hade han varit, men nyss försvunnit, hvarthän visste ingen. O, min kapten! Hvar är du, hvar? Det frågtes blott, det gafs ej svar. Den trogne Neptunisonen, som naturligtvis icke kunde underlåta att på alla dessa förföriska förtriskningsställen dränka sin sorg i ett och annat glas, blef slutligen så elegiskt högstämd att han måste ut i naturen. Han styrde sina steg till Brunnsparken och utan dades under dess höghvälfda kronor sin bittra klagan i åtskilliga besynnerliga läten, till hälften örn, till hälften näktergal, hvilka dock af den i närheten patrullerande nattvakten icke funnos fullt harmoniska eller tjenliga för de omkringboendes nattro, hvarföre han lade hand på den nattlige svärmaren. Berusad af sorg och kanske äfven af något annat, ville vår sångare sätta sig till motvärn, men öfvermannades snart och uppfördes i Finkans dystra gemak. Dit inkommen, satte han sig på hvad han i skymningen tyckte vara en pall, men fann snart till sin förvåning att han satt midt på en sofvande persons mage, och hvad mera var, på snarkningarne igenkände han sin kapten. Förnöjd lade han sig neder vid hans sida och inslumrade genast med följande sköna tanke på sina läppar: Jaså, kapten i här, j, då å kapten ursäktad! NDe