Göteborgsposten – 15 juni 1866, sida 3

— AS ., OS UP tisk sida i ien och utan ministeriets dellagande meddelade det till kejsaren af Österrike, för att förvissa sig om, huruvida H. M:t ännu leddes af önskningen om att bevara freden. Förslaget gick ut på att frågorna om Slesvig-Holstein och förbundsreformen skulle förhandlas gemensamt, och att bådas lösning skulle genom denna förbindelse underrättas, Förhandlingarne, som å de bemedlandes sida stödde sig på de. fredligaste önskningar, hafva, enligt hvad H. Majestät meddelar mig, endast bevisat, att en motsvarande känsla ej längre förefinnes i Wien. De hafva oaktadt kejsarens teoretiska frodskärlek lagt i dagen, att önskan efter krig beherrskar hvarje annan hänsyn i hela hans råd, äfven bland dem, som, så vidt vi veta, i början voro emot kriget och tillochmed voro emot förberedelserna och rustningarne, och att denna önskan nu äfven erhållit ett afgörande inflytande på sjelfva kejsaren. I Wien visades ej allenast tullständig brist på hvarje beredvillighet ull att inga på förhandlingar tillochmed al konfidentiel natur och att diskutera möjligheten af en ölverenskommelse, men från autentisk källa ha meddelanden älven gjorts konungen om uttalanden af inflytelserika österrikiska statsmän och kejsarens rådgifrare, hvarefter det är otvifvelaktigt, att de kejserl. ministrarne önska krig till hvad pris som helst, dels i hopp om att segra i fält, dels för att komma ifran inre svårigheter, ja, tillochmed i den väl kända afsigten att hjelpa de österrikiska finanserna genom preussiska kontribulioner eller genom en hederlig voankrutt. Den österrikiska regeringens handlingar öfverensstämma alltför mycket med denna plan Jag har ofvan anfört, att vi äro nödsakade se en direkt utmaning i den genom förbundsdagen afgifna förklaring. Denna kan endast uppfattas på ett sätt, eftersom wienerkabinettet låter den komma omedelbart efter den uttalade brytningen; ty det kan ej ha väntat, att vi skulle godmodigt underkasta oss detta angrepp på vår rätt. Det framgår af en annan angelägenhet, det i Italien utskrifva tvangslänet, hvilket ger omständigheterna en ännu bittrare karakter, att Österrike älven gentemot Italien endast vill göra bruk af de mest extrema medel. Härmed öfverensstämma äfven de förbehåll, med hvilka det enl. hit ingångna underrättelser beledsagade sitt svar på inbjudningen till konferensen, och hvilka, efter hvad vi höra alla makter varit eniga om att uppfatta såsom likbetydande med ett afslag. Efter det formen för inbjudningen genom förhandlingar mellan de inbjudande makterna just så affattats, att Österrike skulle kunna ge ett samtycke, utan att förut bortgifva någonting och utan att vara nödsakadt att göra förbehåll, är det ovedersägligen wienerkabinettet, som gör alla dessa sträfvanden fruktlösa. I allt detta kunna vi endast se den bestämda afsigten hos Österrike att framtvinga ett krig med Preussen, i det att det på sin höjd inlat sig i underhandlingar om kongressen, för att genom ett uppskof vinna tid för sina egna, ännu icke alldeles fullbordade rustningar, men likväl isynnerhet för sina allierades rustningar. Kriget är afgjordt beslutadt i Wien; den enda punkt, som ännu återstår, är att välja det gynsamma ögonblicket till att börja det. Denna öfvertygelse har med bjudande nödvändighet påtvingats oss af de flesta tilldragelserna på senare tiden, och vi äro af den åsigt, att man endast kan komma till en motsatt slutsats genom att med föresats betrakta förhållandena på ett fördomsfullt sätt. Fakta tala alltför högt, för att icke tomt prat, t. ex. om Preussens ifver att få krig, hvilken ensamt har sin rot i gissningar, kombinationer, falskt uttolkade framställningar och tomma rykten, skulle genom en jemförelse försvinna till intet. Man skall kanske till sist tro oss, då vi högtidligt protestera mot att i aflägsnaste mån hysa önskan om att göra våra anspråk på hertigdömena gällande med makt och med ngaktning för medegarens rättigheter. Nu skall det troligen icke heller vara svårt att finna de verkliga bevekelsegrunderna till de rustningar, genom hvilka Osterrike framkallat. den nuvarande krisen och hvars upphäfvande medelst kongresser det genom sin intagna hållning sökt göra omöjligt. Vi kunna med lugut samvete vädja till alla opartiska statsmäns omdöme, hvilkendera parten som intill sista ögonblicket ådagalagt försonlighet och fredslust. Jag anmodar med högaktning E. Exc. om att uttala en öfverensstämmelse med denna depesch för utrikesministern vid det hof, vid hvilket ni är acerediterad. Bismarck. Alldenstund detta aktstycke är ett märkligt bidrag till våra dagars Politiska historia, ha vi här meddelat detsamma i dess hela längd. Alla anseddare europeiska tidningar förklara, att en sådan ton aldrig förut anslagits i diplomatiska aktstycken. Om händelserna i Itzehoe i Holstein föreligga blott knappa notiser, emedan preussarne förbjudit deras afielegrafering. I ett extranummer af en Hamburgertidning förekomma dock följande uppgifter derifrån, daterade d. 11 Juni kl. 6 på morgonen. Derat nhemtas: I går (Söndagen) inryckte de preussiska trupperna i Itzehoe, neml. 1 baljon infanteri, 1 sqvadron kavalleri och 1 atteri artilleri. Manteuflel anlände i morse dd. 4, från Österrikes sida kommo Lesser, utsämnd till regeringens kommissarie i stänlerförsamlingen, och Hoffman i går kl. half 8 . m. Man hade haft tör afsigt att mottaga Ioffmann med stor hyllning; bangården var sversull af menniskor, men ingenting vidare öreföll. I natt kl. 12 blef Lesser arresterad sin boning i Ilåtel du Nord af preussiska fficerare och under eskort förd till Rends-A org. En stor del officerare sitta på flustret tanför Stadt Ilamburg och skratta åt en)? var af de deputerade, hvilka komma förbi. dd. 1 på natten reste Hoffmann i hemlighet i r Itzehoe. 30 ständerdeputerade hade be-s1 lutadt försöka att i dag kl. middagen inträna i ständersalen. — Det är troligt, att de indrats derifrån af preussisk militär, hvars slicerare synas hafva visat sitt vanliga råala: fvermod. Itzehoer Nachrichtens byrå blel le tängd och soldater besatte huset. Från Born skritves d. 9 d:s, att de i . omo och Varese samlade garibaldister, c:a s mu 000 man, satt sig i marsch, för att besätta tilsser Joch och öfra veltlin. Älldenstund tÅ sSterri AIn ka t..