Göteborgsposten – 15 juni 1866, sida 2

— — — ——— — Min bäste Renaud, min son, återtog grefven, i det han lade tonvigt på sista ordet, omfamna er kusin, er fästmö ... — Ett ögonblick! inföll kardinalen, som småleende åsett denna scen. Ni glömmer att herr de Francheterre är konungens fånge och att jag har vilkor att diktera för henom. Men som det utan tvifvel ej skulle stå i min makt att förmå honom samtycka till dem, så är det till fröken de Valenc jag vänder mig för att, jag också, bedja henne vara min förespråkerska .. Med dessa ord reste sig Richelieu, fattade artigt Blanche vid handen och förde henne midt emot Renaud. De bada unga personerna betraktade hvarandra med blickar som strålade af den omätliga glädje deras hjertan kände. — I er Sillhets namn, sade kardinalen till Blanche, värdigas affordra denne unge man, som hi älskar en ed att han för alltid skall bortlägga de intriger i hvilka han funnit sig inblandad. Renaud tvekade; men den unga flickans blick var så innerligt bönfallande, den lyste af a ljufva löften att adelsmannen dukade under. — Vid Kristus! sade han, i det han utträckte handen, jag svär det! — Och nu, tillade kardinalen, i det han örenade deras händer, J som egen tillfälle ertill, underkasten er att vara lyckliga! SLUT. 0———