Göteborgsposten – 14 juni 1866, sida 1

— Hör på, afbröt ännu en gång konungen. Vill ni vara uppriktig och för mig yppa era hemliga lidanden? Kanhända skulle jag kunna lindra dem. Se så, lemna denna slutenhet. Jag har tillräckligt många fiender för att önska få en vän i er; tala, jag lyssnar. — Jag tackar ers majestät innerligt, svarade Renaud, i en ton genomträngd af tacksamhet, men hvad ers majestät begär är onyttigt och omöjligt. Jag har försökt åstadkomma ljus omkring mig, jag har ej funnit annat än mörker; jag har utgjutit blod, jag har bragt olycka öfver henne ... Renaud stannade plötsligt midt i talet. — Vidare, utbrast kardinalen. Jag visste väl att i allt detta fanns en qvinna och en olycklig kärlek med! Hennes namn? Säg mig hennes namn. Den unge officern kände sig besegrad af så mycken (ädel vilvilja. Han kastade ögonen omkring sig och varseblef Blanche som sträckte mot honom sina händer liksom bönfallande att han skulle tala. Han ämnade göra det då hans blickar träffade grefve de Valenc och markis de Tourville, som tysta väntade på att man skulle gifva dem tillåtelse att få yttra sig. — Nej! utbrast Renaud energiskt, jag kan ingenting säga. Hvad vill man mig? Hvarföre har man låtit mig komma hit? Är det för att ställa mig ansigte mot ansigto med min grymmaste fiende? (Forts.)