Göteborgsposten – 13 juni 1866, sida 1

Bref. (Korrespondens till Göteborgs-Posten). Ualmstad d. 8 Juni. Då ni önskade så veta något från mig angående hitresan och vistelsen härstädes, förstod jag nog er mening att jag egentligen skulle sqvallra om Åhur här vore?, så att ni och edra läsare måtte kunna bedöma om man med all komfort kunde förfriska sin lekamen i härvarande badkar. Ni önskade veta om här finnes sällskap och allt annat som behöts för att kunna under bibehållande af de kära lefnadsvanorna pretendera att det undergörande sandsilade Halmstadsvattnet skall återställa en bruten helsa. Nå välan, jag börjar beskrifningen: Anblicken af staden Halmstad var särdeles angenäm. Man påvräffade i första rummet det gamla slottet med sitt torn och sina vallar; man kunde säga både ett och annat derom, men hos mig ingaf den gamla byggnaden en känsla at vördnad, jag kände en ofrivillig ryckning i armen för att aftaga mössan —ej precist för byggnaden, men för minnet af alla tilldragelser, som inom dess gamla murar under århundraden blifvit upplefvade och utkämpade, och hvilka strider utgjorde deras lit som då lefde, jag kände behof af att ära dem som kämpat ut och hunnit hamnen. Vid betraktande af stadens läge, finner man att antingen ligga de gamla byggnaderna — slottet, norrport och vallarne — skeft emot staden, eller också ligger denna skeft emot de gamla byggnaderna. Man kan emellertid trifvas förträtfligt här i staden, oaktadt denna skefhet, som icke det ringaste inverkar hvarken på sömnen eller aptiten. För öfrigt ser man den nya tiden både nätt och smakfull framträda i byggnader och anläggningar m. m.; man ser huru hon gerna ville borttränga den gamla med dess monumenter; men det vore ett helgerån för Halmstad att nedrifva den åldriga slottsspiran liksom norrport, som båda trotsat seklers pröfningar och nu äro de enda vittnen, som öfvervoro skiftet efter förfädren, då den nu lefvande generationen tog i arf deras idoghet, redbarhet och dygder. — Vare detta nog sagdt om det gamla slottet och porthvalfvet, på hvilket senare man kan läsa årtalet 1605 och som på båda sidor ötverskygges af hundraåriga almar, hvilka med sina deröfver utbredda armar synas bedjande skydda hvalfvets fornminnen. Bland äldre byggnader finnes på storgatan ett gröat stenhus uppfördt at glaceradt tegel. Detta hus, som nu eges af handlande Falck, byggdes af konung Christian IV år 1620 och tillhörde samt beboddes af Christina Munck. Uti en bjelke af bok eller ek, som är inmurad öfver husets sidoport läses följande inskription i upphöjda tydliga bokotäfver: