Göteborgsposten – 12 juni 1866, sida 2

Teater. Jungfrun af Orleans at Schiller. Den snilleskapelse, hvilken vi nästan alla känna trån våra skolår såsom Die Jungfrau von ÖOrleans, med upplysande noter till ungdomens begagnande?. har nu åter uppförts ett par gånger på härvarande scen. Så allmänt bekant som detta herrliga drama är och så mycket som det kommenterats, kan det naturligen icke vara vår afsigt att här lemna någon närmare redogörelse för detsamma eller dess inre byggnad. Men vi kunna ej underlåta att här påpeka den märkliga ötverensstämmelsen som eger rum mellan Schillers verk och den riktning, som poesien och diktkonsten tyckas vilja inslå. Det är samma andens hängifvenhet åt idgen och uppoffring at kroppen i dennes tjenst. Det är den renaste idealitet likasom i motsats till en realitet, hvilken hotar att öfvergå till materialism. Och just derför är det, säger en kritiker i våra dagar, omöjligt att höja någon dikt upp iden idealitet, der skaldesferen dock först börjar, utan att taga hänsyn till det religiösa. Det är kanske just denna religiösa hängifvenhet, som gör Jeanne dre till en at historiens mest intresseväckande personligheter. Jungfruns svaga kropp beherrskas genom den religiösa hangifvenheten af en manlig vilja och en nästan öfvermensklig energi. Det är en illustration i stort till bibelns ord: Herren gör stark i den svage. Den religiösa hängifvenheten undankastar alla den reala verldens hinder, den ger öfvermensklig kraft åt ett svagt menskligt verktyg — just derigenom att den intet afseende fäster vid hindren, vid sjelfva erktyget. Den af denna religiösa känsla dritna menniskan vet blott ett: att följa det bud, som Gud genom en uppenbarelse i vision eller tanke meddelat. Allt annat försvinner ur beräkningen. Då den af medveten eller omedveten hängifvenhet åt det ideala sålunda drifna menniskan är en qvinna, hvilken kastar bort allt, som annars utmärker henne och gör henne till en ljuf och behaglig företeelse, erfordras en utomordentlig skaldisk förmåga, för att ständigt låta idealitetens ljus strömma ned och sprida en förhöjande dager öfver brytningen mellan hängifvenheten åt det högre budet, idben och den stundom framträdande qvinliga vekheten. Viljans seger i denna brytning kan så lätt bli oqvinlig, dermed osann och således oskön, ty endast det, som ätven är sannt, är skönt. Derföre skulle ock många i Orleanska Jungfrun se en hårdhet och oqvinlighet, som skulle komma dem att rygga tillbaka för denna karakter på scenen, om icke Schiller vetat att med den store skaldens lyckliga förmåga och konstnärens fulländning vätva romantikens röda tråd in i duken. Jeanne dArc blir under hans behandling ej blott den hängitna, allt offrande anden, ideens bränsle, utan äfven qvinna med en qvinnas känslor, och härigenom framstår hon som en djupt tragisk personlighet, med hvilken åskådaren kan känna och för hvilken han kan hysa medlidande. Ingående ett exklusivt kyskhetslöfte, för att uteslutande egna sig åt sitt lands befrielse, blir bon dock törälskad i en af sitt lands fiender. Detta är i hennes ögon en djup synd och från den stunden förlorar hon äfven sin kratt samt blir sina fienders rof. Herrlig och skön är denna karaktersförveckling med sig sjelf och tecknad af en Schiller är den naturligen starkt fängslande. Ifrån och med det ögonblick denna kärleksgnista springer fram inom Johanna, är ock fru Raa, som utfört denna roll, lycklig i sitt återgifvande af densamma. Utan att någonsin förgäta strängheten i sin hängifvenhet för idden, vet hon dock att lägga så mycket af sann och mjuk qvinligheten i dagen, att karakteren blir i hög måtto intressant. Deremot var fru Raa mindre lycklig i de rent energiska scenerna, der hennes pathos föreföll något konslad och kraften likaså, ehuru hon likväl i den scen, ler bojorna falla af henne, utvecklade en styrka