Göteborgsposten – 12 juni 1866, sida 1

Hvari bekräftas hvad läsaren redan anat. Richelieu var ännu ung och kraftfull. Han var ännu långt ifrån denna förtidiga skröplighet som senare, kort före hans död, utgjorde hans bekymmer och hans enda sjukdom. Han skyndade häftigt in till konungen. I det ögonblick han skulle passera det rum som läg utanför konungens kabinett, fick han se Renaud sitta emellan tvenne vaktare med blottadt hufvud och utan värja. — Jag har kommit i tid, yttrade han med en suck af lättnad. Hans oroliga anletsuttryck lade sig i ett ögonblick. — Förlåt, mina herrar! yttrade han med småleendet på läpparne, i det han vände sig mot grefven och markisen, sade ni mig icke nyss att ni skulle önska råka M. de Francheterre? — Det är verkligen vår lifligaste önskan, svarade M. de Tourville.