Göteborgsposten – 11 juni 1866, sida 5

IIvarjehanda. En boxning, som ej blef af. Nyligen skulle närheten af London en boxning ega rum, af hvilken amatörer af denna ädla konst, från dandyn ned ull krögaren och den professionelle boxaren och en mängd löst folk väntade sig ett stort nöje. Det var den ryktbare boxaren Mace och en ny storhet Lin the rivg (på boxningsarenan) vid namn Goss som skulle drabba tillsammans. Arrangementerna hade blifvit med stor klokhet vidtagna, så att polisens förhatliga mellankomst med säkerhet ansågs förekommen. Man anlände till det utsedda stället, en grönskande fridfull äng, och alla väntade att denna inom kort skulle bli skådeplatsen för en af dessa ohyggliga scener, under hvilka tvenne menniskor sla hvarandra tills deras ansigten bli en enda massa af blod och svullna sår — alla andra skador att fört:ga. Utgängen blef emellertid helt annat än man väntat. Mace egde synbarligen icke hela sin forna styrka, och Goss hade ej rätt kurage för att gisva sig i strid med den store Mace. Också inskränkte sig astridendertill att de båda kämparne intogo åtskilliga boxarställningar emot hvarandra och gålvo blott slag som med lätthet kunde pareras. Efter 114 timmas shamfight räckte de hvarandra leende handen till tecken att striden var slut. Detta väckte naturligtvis den oerhördaste förtrytelse hos åskådarne, som ville se blod och hvilka ansågo det som en svart fläck på de båda boxarnes karakter att de skulle återvända till staden utan att ha slagit hvarandra sönder och samman. Man skrek, tjöt och svor förfärligt bland mobben, och gentlemen-amatörerna yttrade sin missbelåtenhet på ett föga mindre osminkadt naturligt sätt. Egendomligast föreföll de öfriga knytnäfshjeltarneg förbittring. Ton King, gentil och fin, mindre lik en boxare än någonsin, med sina väl ansade whiskers och mustascher, förklarade att Mace var en helt annän man nu än då han kände honom. Veteranen Jemmmy Shaw nästan grät af sörargels öfver hvad det hade blifvit af the ring, då två boxare voro rädda för att röra hvarandra-. Nm Ward, med gråa mustascher och liknande en major på half sold, skakade ömkande och föraktligt på axlarne, då man frågade honom hvad han på sin tid skulle tyckt om en dylik lek. Nat Langham såg på snarare med sorg än med vrede. Rooke med sina nyss läkta ärr förklarade med högljudd röst hvad som borde gjorts. — Den enda tröst man erhöll var att ett par unga boxare, hvilka ännu ej tjent ut sina lärlingsår skulle gifva den ärade publiken ett begrepp om hvad de en gång kunna blifva. Man väntade sig en liten Knätt kamp och nättt var den, om en hel del blod, många sår och en öfver halfva kroppen utbredd kulör af gult och blått, kunde gifva den rätt att så kallas. Oyckligtvis kom dock polisen innan de båda unga kämparne hunnit slå ihjel hvarandra. Denna inbland ning i affären förtröt dock så mycket äskädarne att de slogo en af konstaplarne till marken och sparkade honom samt skuro honom i ansigtet och hufvudet tills han låg vältrande i sitt blod. Så slutades denna vackra tillställning. En silkesspindel, hvilken måhända skall komma att i sil dälingen spela en lika stor roll som silkesmasken, har, enligt ÅBoston Journal, blifvit upptäckt af en d:r Wilder, som under amerikanska kriget var läkare vid te egementet Massachusetts Volunteers. Enligt en föreläsning, som d:r W. höll öfver djuret, hade han redan i Augnsti år 1863 upptäckt denna spindel på Folly Island i Charlestons hamn, medan d:r W. var der jemte sitt regemente. Han upphasplade från spindeln på 11 timma 450 fot gult silke. Följande år tog en annan läkare af 30