VAIN, VI OBE ED all på framtiden. . N I borgareståndets plenisal finnas två peb are som uppbära åhörareläktaren. De kallas å skämt Jachim och Boas, efter två pelare d Salomos Tempel och i frimurarelogens aldra n eligaste. Borgareståndets samlingssal är visst cke något Salomo-tempel, och derföre antag-d igen, begagnas de nämnde pelarne äfven till sh nera förtroliga kallelseanslag som skola vara d ätt i ögonen fallande. Häromdagen fanns ett s sådant anbringadt på Jachim, med anmodan till v ståndet att efter slutadt plenum qvarstanna ill enskild öfverläggning. Så skedde. IIr Rinman meddelade att han enligt ståndets ippdrag inbjudit talmannen till middag å en vestämd dag, men hade fått till svar, jemte sacksägelser naturligtvis, att talmannen just len dagen skulle företaga en resa, och att, lå hr R. föreslagic att middagen kunde uppskjutas till någon annan dag, som talmannen sjelf kunde utsätta, så hade äfven svaret derpå blifvit afböjande. Då uppstod en diskussion som hvälfde sig omkring den frågan: Middag ändå, eller ingen middag? Den senare åsigten segrade. Det framgick af diskussionen, att de begge partier hvari ståndet är deladt, icke voro särdeles benägna att gemensamt äta en dyr middag — och icke ens salt och bröd tillhopa. Saken är egentligen icke alls af intresse, utom i det fall, att det är första gången sedan 1809 som talmannen icke under en hel riksdag varit borgareståndets gäst, och första gången, huru splittradt ståndet än varit och huru spändt förhållandet än varit mellan ståndet och dess talman, som den senares skål icke högtidligt druckits af det förra. Apropos middagar, så gaf frih. Gripenstedt en sådan häromdagen på Hasselbacken för finansdepartementets expedition. Posttidningen kallar den afskedsmiddag och meddelar friherrens vackra skåltal tör dem af gästerna som tillhörde expeditionen. Att frih. Gripenstedt vill afgå är sedan länge bekant; att han af läkarne blifvit föreskrifven en resa till Vichy är äfven kändt. Att hans motståndare fröjdas öfver det förra och hans vänner hoppas på ett godt resultat af det senare derom är intet tvifvel. Men en episod i friherrens tal ingifver somliga fruktan, andra hopp, och retar allas nyfikenhet. Han förmälde sig manad vatt utbyta en verksamhet som börjar bli för tung, mot en annan som bättre ötverensstämmer med måttet af de krafter som återstänx. IIvad i Guds namn kan meningen härmed vara? frågar protektionisthopen med ängslan. Skola vi då aldrig bli honom qvitt? spörja de, och se rasande ut. Det säkra är att en så verksam ande ej går till hvila, så länge kroppskrafterna stå bi, och det anar mig att friherrens nu sökta hvila kommer att omvexla med arbete, kanske som författare, kanske ock som något annat derjemte. Vi få väl se! Vi få väl se! plägade hr v. Hartmansdorff yttra, då han ej ville säga hvad han visste. Äfven en annan middag gafs på Hasselbacken i Måndags, extra fin, sinissime, tör hr Ridderstad, af hrr Björck, Hjerta och Blanche såsom erkänsla för de vackra poemer som den förstnämnde skrifvit till och om dem. Ovationen var å ömse sidor lika hedrande. Från hr Björcks sida var den det så mycket mera som den ådagalade hans utmärkta humanitet. Blott några dagar före den splendida middagen ankom ett minne at Östgötha Correspondenten (hr Ridderstads tidning) som innehöll en superlativt sondroyant artikel riktad mot riksdagsmannen Björck, och som innehöll tillmälen som stå i den bestämdaste strid med innehållet i det lotqväde, för hvilkets aftackande hr Björck deltog i middagen. Men hr Björck känner tör väl dualismen hos hr Ridderstad såsom poet och som riksdagsman, och räknar ej så noga med de publicistiska utfallen, som ske Östgötarne och specialiter do blifvande valmännen i Linköping till behag. Då ni al beskrifningen på den sista filosofie-doktors-promotionen inhemtat att äfven Cursorerna numera fått aflägga sina löjliga gammaldags drägter, och kanske undrar öfver att det ej skett långt förut, så vill jag meddela er att ännu vid magisterpromotionen 1830 begagnade samtlige promovendi natiosanllfsgisrfrån Gustaf III:s tid, d. v. s. sv kappa, svart jacka och väst. rödt skärp, 7) svarta knäbyxor — allt af siden, alla drägterna lånta rundtomkring i landet, eller hyrda i klädstånd i hufvudstaden. Detta ännu så nära vår tid. Men detta är då för resten icke särdeles märkvärdigare än att advokatfiskal Rydqvist nu midtuppe i vår tid har kunnat bli vald till justitieombudsmans-suppleant. Man har i anledning af detta val ropat på skandal, men det var endast löjligt. Hos konung Gustaf III gjorde en gardestrumslagare, som blifvit sårad i finska kriget, ansökan om en lugnare befattning. — IIvad skall jag gitva den stackars karlen? frågade konungen. — ders Majestät kan nådigt TI tilldela honom survivance nå pukslagarebefatt