Göteborgsposten – 11 juni 1866, sida 1

nom undan det grymma öde som kanske väntar honom. Tillräckligt med blod har flutit . — Säg ingenting mer; afbröt Monsieur, plötsligt gripen af en våldsam rörelse. Han vände sig om och dolde sitt ansigte i sina båda händer, liksom för att undvika en blodig syn. Derefter yttrade han med värma: — J han rätt! Det skall ej kunna sägas att herr de Francheterre blifvit öfvergifven af den som är skyldig honom lifvet ... Ja... J han gjort väl i att komma till mig .... Jag skall gå till min bror ... Det är omöjligt att han vägrar mig denna ynnest . . Jag skall vinna målet, jag svär er det, skulle jag äfven på sjelfva schavotten rycka offret ur bödelns händer. Farväl, herr grefve, gå i frid. Det är omöjligt att konungen sjelf kan ha glömt den tjenst denne unge man vid ett tillfälle g gjorde honom ... Med dessa ord gick Gaston hastigt ut. De båda adelsmännen drogo sig tillbaka, medförande åtminstone den öfvertygelsen utt Monsieur skulle hjelpa dem ur detta bekymmer. Följande morgon infunno de sig emellertid ännu en gång förgäfves hos kardinalen. Mindre lyckliga än Michel som haft sin audiens samma dag blefvo de ej insläppta. Huru stolt skulle ej denne senare varit om han kunnat ana något sådant! Det är sannt att denna ynnest ej medfört någon annan fördel för honom än lyckan att få se sin herre. Sedan han blifvit gripen, bunden och bortförd hade han blifvit kastad i en vagn, dit herr de Valenc uppstigit efter