Göteborgsposten – 11 juni 1866, sida 1

Michels ansigte var pur urrödt. Man befriade honom från sin munkafvel, man löste upp banden som fjettrade honom, och man gjorde sig redo att fasthälla honom för den händelse han skulle försöka att undkomma. Den stackars gossen hade för ögonblicket ingalunda någon lust att våga ett sudant försök. De ansträngningar han gjort för att frigöra sig hade alldeles uttömt hans krafter. Orörlig och med tillslutna ögon, låg han utan medvetande, oförmögen att göra minsta rörelse och visade ej mer något tecken till lif. Grefven blef rädd. Han utdelade några befallningar, hvarefter man började gnida Michel och lät honom inandas luktsalt. Usans konvulsiviska rörelser förkunnade straxt derefter att han återfått medvetandet. Då han omsider öppnade sina ögon kastade han förvånade blickar omkring sig; derefter eri rade han sig den våldsamma behandling han undergått, en blixt af hat och srede lyste i hans ögon och han gjorde en rörelse för att störta upp. Hans kratter öfvergalvo honom och han återföll utmattad på soffan. — Skink denne man all den vård hvaraf han ir i behof, befallde grefven. Ifrån detta ögonblick är han fri. Med dossa ord aflägsnade han sig medförande herr de Tourville, hvars arm han tog. — Kom, sade han till honom. Låtom oss draga fördel af att min vagn är förspänd för att skynda att reparera alla de dumheter som vreden och fåfängan förmått mig att begå. Låtom oss först uppsöka Blanche. Jag tror henne bestämdt vara i större säkerhet hos mig än