Göteborgsposten – 9 juni 1866, sida 1

Rättegångsoch Polissaker. Poliskammaren. I går kl. 9 s. m. företogs förhör angående den eldsvåda, som natten till d. 4 d:s anställde så stor förödelse i Masthuggsbergen och genom hvilken så många fattiga menniskor icke allenast förlorade tak öfver hufvudet, utan äfven allt hvad de egde, intill de tarfligaste klädespersedlar. Icke mindre än omkring 50 personer hade till detta förhör blifvit inkallade. Såsom bekant, utbröt elden ytterst hältigt, så häftigt, att de personer af dem som bodde på vinden i hamninspektoren Johan Anton Anderssons tvåvåningshus, hvarest elden utbröt, utan tvifvel skulle blifvit lågornas rof, om ej bagaren J. Anderssons hustru Albertina Sigtholm, som jemte sin man bodde på vinden i besagde hus, varit vaken vid tillfället. Hon hade nemligen kännt sig fattad af en olörklarlig oro och ej kunnat sofva, äfven sedan mannen straxt före kl. 1 på natten hemkom. Hon märkte elden och väckte grannarne, hvilka lyckligtvis efter ett anbud till eldsvåda, som för någon tid sedan egt rum, virat sig ett tåg, med tillhjelp af hvilket de lyckades komma ned till marken. Hade hon ej i så god tid observerat elden, så skulle emellertid äfven detta försigtighetsmått ofelbarligen ha varit fruktlöst. En stackars gammal gubbe, som låg i en skrubb på vinden och ej så fort kunde blifva färdig att begifva sig ut som de öfriga, blef dock tvungen att genom en vindglugg i skjortan störta sig ned på ett vedbodstak, hvarifrån han sedermera kom med på marken. Albertina Sigtholm, som fick svindel då hon skulle hala sig ned på repet, skadade vid nedklättrandet sina händer ytterst illa, så att hon sedermera icke kunnat använda dem ens till att taga på sig de kläder hon af medlidsamma menniskor fått låna. Ref. har på förhand velat gifva denna lilla skildring, för att visa hvilken oerbörd kallblodighet och känslolöshet måste ha funnits hos den eller de som anlagt elden — ty att den blifvit anlagd, är utom allt tvifvel — då det ej kunnat undfalla dem, för hvilken ryslig fara de derigenom utsatte dem, som bodde i de öfre väningarne. Hustru Kristina Andersson berättade via förhöret följande: Hennes man, egaren af huset n:r 101 i Majornas 5:te rote, hamninspektor Johan Anton Andersson, afreste annandag påsk till Nyebro sågverk vid Warberg. Huset var forsäåkradt ull 7,300 rdr i Städernas allmänna bolag och lösegendomen till 2,000 rdr i Jönköpingsbolaget. Något af lösörebolaget blef bergadt. Makarne hade en försäljningsbod i huset, men hvad som der fanns blef ej räddadt. Då eldsvådan utbröt väcktes hon af den i tredje våningen boende hustru Johanssons rop och af buller utanför. Hon begaf sig jemte barnen ut igenom fönstret, emedan förstugan redan var så full af eld att man ej kunde passera genom densamma. Hon hade i söndagsafton jemta arbetskarlen Liljeholm och hans hustru sutit i sörstugan till sitt hus och samtalat till kl. var nära elfva på aftonen, då de skildes och ginso till sina rum. (Läsaren torde härvid observera att hon nämnde intet om en skräddare vid namn Hansson, om hvilken det senare blir fråga). Hon gick då först in i den omtalsde bodlägenheten för att hemta penningar som unde: dagen influtit. Skräddaren Hansson kom då in i boden och bad att få köpa svagdricka, men hon svarade härpå att hon insen sådan hade. Han hade flera gånger förut på dasen varit inne hos henne. Den ena gången köpte han kaffe, den andra gången en limpa med smör. På tillfrågan svarade hon att han äfven fått litet mat