Göteborgsposten – 8 juni 1866, sida 2

——— jag är okunnig derom. Men en samiljs heder är förvarad deri och jag har hittills ej trott mig ega rättighet att röra dervid. Jag har respekterat en doendes sista vilja. — Oon ni bar handlat vist, inföll markisen gillande. — Men vill ni veta hvarföre jag tror mig berättigad att i deg bryta detta sigill som innesluter hemligheten af en graf ... kanhända två? ... — Jala! utbrast herr de Tourville med ifver. — Betrakta detta bref som jag nyss läst, sade grefven i det han höll framför markisens ögon de sista rader hans bror skrifvit; studera noga stilen i dessa bokstäfver. Markisen genomläste brefvet helt och hället. — Lis nu det här, fortfor grefven. Han räckte honom då det papper som han bemäktigat sig hos Renaud. sTetta barn kan bära titel och namn af baron de Francheterre, läste herr de Tourville med hög röst. Plötsligt reste han sig upprörd och närmade sig fönstret, för att få så stark dager som möjligt. — Jag bedrar mig ej! utropade han jemförande stilen mellan de båda skrifvelser han höll, det är verkligen samma hand som skritvit båda dessa biljetter! Det är vicomten ... det är er bror ... — Förstår ni nu, återtog herr de Valence, hvarföre jag nyss erinrade er om de händelser som tilldrogo sig vid denna tid? — Min Gud! utbrast herr de Tourville i obeskriflig ångest, hvem skall säga mig sanningen ?