Göteborgsposten – 6 juni 1866, sida 1

Fran Töreboda skrifves till Red. d. 4 dennes: Naturen står nu, smyckad som en brud, i all sin herrlighet och prakt, och väderleken är lagom sommarvarm, så att man kan, utan att få sig ett obehagligt svettbad, med glädje lustvandra i den idylliskt vackra natur, som omgifver Töreboda. Denna så behöfliga väderlek har i icke ringa mån påskyndat den hastiga och så nyttiga utvecklingen i naturen, synnerligast hvad rågarne beträftar, hvilka nu, med få undantag, betydligt repat sig och tillochmed på några ställen äro särdeles vackra, så att hoppet om en medelmåttig skörd åter vaknat hos landtmannen. Deremot kommer den nyss sådda vårsäden ingen väg, till följe af den torka som nu varit rådande en veckas tid. N I Onsdags höll en man at besättningen å å ångl. Karlstad på att drunkna i kanalen, men räddades lyckligtvis genom de närvarandes rådighet. Fartygets betälhatvare kapt. Blix observerade olyckan genast, men då fartyget skulle vändas fanns ingen annan ucväg för tillfället än att utkasta åt den drunknande en bräda, i hvilken han med begärlighet fattade tag, hvarigenom man lyckades att fiska upp honom. I Thorsdags gjorde diligensen sin sista resetur hit till Töreboda och — förmodligen i glädjen deröfver — var den vid afresan härifrån klädd med löf, hvarjemte postföraren som i närmare sex år dagligen rest med den emellan Mariestad och Töreboda, till afsked framkallade ur sitt posthorn de mest gripande toner som instrumentet kunde prestera. — Således ingen diligens mer! ett sorgligt tidsmoment i Törebodas historia; men hoppet återstår och det glunkas redan om en ny postförbindelse häremellan och Mariestad, hvilken skulle upprättas af ett bolag här på platsen.