Göteborgsposten – 5 juni 1866, sida 2

TAIL OLIMIIUCEL. Vi veta ej, huru vi skola kunna på ett nera träffande sätt beteckna förhållandet melan Österrike och Preussen, än genom att tergitva följando yttrande af en skämttidning Wien, hvilket dock råkar att vara en lika ann som satirisk skildring, med undantag af conklusionen som bör användas: Osterrike och Preussen stå uppställda mot hvarandra. De kunna icke angripa, ty le afsky hvarje angrepp. De kunna icke försvara sig, eftersom ingen angriper dem. De cunna ej börja krig, emedan det icke finnes någon casus belli. De kunna icke sluta nåzon fred, emedan der ej varit nägot krig. )e kunna icke antaga vapenhvila, emedan siintligheterna icke börjat. De kunna icke afväpna, emedan de enligt sitt eget påstående idrig rustat. De kunna ej underhandla vilare, emedan de diplomatiska underhandlingarne äro afslutade. De kunna icke återuppaga underhandlingarne, emedan dessa ej äro otficielt afbrutna. Således kunna Österrike och Preussen hvarken angripa hvarandra eller rsvara sig, eller slåss, eller sluta fred, eller ingå vapenstillestånd, eller börja fientligheter, eller afväpna eller underhandla. Österrike och Preussen äro tvungna till overksamhet. Den nuvarande situationen kan således icke förändras. Det, som icke kan förändras kan ej heller förbättras; och det som icke kan förbättras, är tydligen det bästa: följaktligen är den nuvarande situationen den bästa — hvilket skulle bevisas. Men man kan lika gerna göra situationen till den aldra värsta. Det som ej kan förändras, kan icke heller förvärras. Det som icke kan förvärras, det är tydligen det värsta, den nuvarande situationen är således den värsta. Under det utsigterna för att konferensen skall komma till stånd ej mera äro goda, antaga de krigiska utsigterna äfven en alltmera hotande form — så att konferensens öde kan anses för så godt som afgjordt. Vi känna nu under hvilka vilkorliga antydningar Österrike och Preussen antagit kongressinbjudningen, hvilka antaganden meddelats i skrifvelser till nämnda länders ombud vid de trenne medlande makternas hof. Preussens svar ingick först till Paris. I detsamma tramställas inga vilkor för Preussens antagande af konferenstörslaget, utan blott vissa förutsättningar, neml. att öfverläggningarne skola hastigt visa, det verklig utsigt till fredens bevarande förefinnes och att konterensen icke skall förhandla frågor, hvilka uteslutande afse Tysklands inre angelägenheter. Derjemte tästes makternas uppmärksamhet derå, att dess förslag till förbundsreform undanröjde hvarje skäl till främmande inblandning. Osterrike å sin sida antyder såsom sina vilkor: Kategorisk vägran af alla förslag angående Venetiens afträdande; den slesvigholsteinska frågans lösning åvägabringas genom sammankallande af hertigdömenas ständer; konferensen saknar kompetens att diskutera hvarje förslag till sörbundsreform. Vi veta, att Österrike, genom att låta inkalla de holstemska ständerna, redan skridit till handling. Härigenom har ställningen blifvit än mera förbittrad mellan de båda stormakterna. Det österrikiska kabinettets beslut rörande ständerna kan ock betraktas som ett nytt och betydelsefullt steg i kampen mot Osterrike, hvilket måste i hvarje fall påskynda krisen. Bismarcks tidning förklarar det ju ätven för en afsigtlig, medelbar krigsförklaring. I allmänhet tyckes hofvet i Wien nu hafva uppgitvit hvarje tanke på möjligheten at en fredlig ötverenskommelse med Preussen. Man vill häri spåra fruntimmersfingiar. Atminstone sammanställer man härmed drottning Olgas af Wärtemberg nyligen företagna resa till Wien. Denna furstinna, som är till börden ryska, har mer än en gång varit hemligt politiskt ombud. Läsaren torde erinra sig, att Wärtembergs officiela statstidning för ett par månader sedan ungefär förklarade sig i stånd att meddela en depesch från Österrike till franska hofvet, hvari det förra sade sig hafva uppgjort som sitt program, att vid lösningen af frågan om Elbhertigdömena öfverlemna denna för Holsteins del till afgörande af dess befolkning genom dennas representanter, ständerna. Aktstycket dementerades då från olika håll. Men att Österrike nu sätter just den planen i handling, kort efter det drottningen at Wärtemberg varit i Wien, är märkligt och pikant, emedan det åter visar, huru qvinnorna spela en stor roll vid stora frågors afgörande. Ryktena ha äfven att berätta om en annan hög dams verksamhet i dessa dagar. Drottning Victoria berättas nemligen hafva skrifvit tiil kejsarinnan Eugenie och bedt henne förena hela sitt inflytande med hennes, för att upprätthålla freden. Det är äfven bekant, att drottningen härom underhållit en längre brefvexling med preussiska konungaparet, af hvilket drottningen är för freden, under det konungen drömmer om kejsarekrona och mera, s8 att han färhlir under Bismaraks tänsande