Göteborgsposten – 5 juni 1866, sida 1

Aui — — bredvid honom; han kastade en blick på Richelieu och denne gapskrattade åt hans löjliga förvridningar. — Ni bönhör mig ju, nådig herre, utropade han i det han återtog hela sitt lugn. — Nog! yttrade kardinalen och blef plötsligt åter allvarsam. Gå din väg! Utan att vänta på något annat svar, drog sig Michel tillbaka, görande de allra prydligaste helsningar han hunnit lära sig under sitt vistande i stora verlden. — Det är detsamma, tänkte han i det han steg ner för trappan, jag tror att jag gjort vill i att gå dit. Låtom oss nu sysselsätta oss med fröken Blanche. Han styrde kosan mot det kloster hvari den unga flickan satt innesluten. Men timman då man kunde komma in i detsamma var redan förbi, och han måste uppskjuta till följande dagen den påtänkta expeditionen. Han steg tidigt upp på morgonen och begaf sig till trakten af klostret, der han började ströfva omkring. Den förste tiggare han sag blef ett föremål för hans nyfikenhet. Det var en man af omkring tretio års ålder, med slap a drag, inskjunkna ögon, aftärd gestalt och hvars trasiga kläder syntes endast med möda kunna qvarhänga på hans kropp. Michel gick rakt fram till honom. — Hvad skulle ni säga, min vän, om man erbjöde er att förtjena en blank pistol? Tiggaren darrade. Eu dylik förmögenhet för honom! — Hvad skulle man erbjuda mig den för? frågade han. (Forts.)