Göteborgsposten – 4 juni 1866, sida 1

blott var ett tomt sken, och att den affärsmessiga liknöjdhet, för att icke säga något värre, med hvilken de blitvit behandlade, är hvad som skall möta dem hvart de gå på den. bana de nu beträdt. Transporten af passagerarne och deras effekter hade hela lördagen utförts medelst tvenne ångare, hvilka lade till vid den af de stackars menniskorna ötverfyllda stenbron vid hamnen. Man hade icke sörjt för att emigranterna fått bestämda nummer på sina saker. Följden blef också den, att ännu sent på natten till igår hade en stor del icke lyckats få reda på sina tillhörigheter bland den oerhörda massa effekter som fördes ombord. Från de mindre ångbåtarne upphalades sakerna upp på Mauritius at de vid ett sådant arbete ovana passagerarne. Ingen af besättningen rörde ett finger för att hjelpa dem, och ingen annan hade blifvit anskatfad dertill. Då de uttröttade och törstiga, efter att hela dagen ha stått i den starka solhettan på Skeppsbron, slutat sitt arbete, fanns der icke ens någon som kunde säga dem hvar fartygets vattenförråd var befintligt, och åtskilliga fingo sålunda lägga sig utan att ens ha fått en drick vatten, mycket mindre någon mat. Ty de som hade sådan qvar — många voro nemligen de som under den månadslånga väntan härstädes på skeppslägenhet redan förtärt sitt för resan atsedda matförråd — hade stor svårighet att i villervallan få reda på eller använda den. En stor del hade icke heller lyckats att få sig anvisade platser, hvadan de beslutat sig för att liggande på öfversta däcket tillbringa natten, hvilken till all lycka var särdeles ljum. I främre delen af de båda nedre däcken, på hvilka passagerarne ha sina sängplatser, var luften ännu temligen ren. På breda lafvar som sträckte sig utefter båda sidor af skeppet lågo emigranterna der, flera personer i bredd. Längden på hvarje säng eller rättare afbalkning var i allmänhet tillräcklig, men bredden föga öfver en aln, hvadan många redan nu beklagade sig öfver att icke kunna ligga i krökt ställning. Mellandäckets afdelning akterut hade vida mindre ren luft än den motsvarade i fören, liksom passagerarne der syntes vida mindre gynnade än de som voro för ut. Reterenten ville, sedan han tagit denna afdelning i betraktande, trotsande den qvafva luft som uppträngde från nedre däckets akterafdelnivg nedgå dit, hvarest en oredig massa af menniskor syntes, dels sysslande dels redan gångna till hvila. Bredvid trappan stod dock en matros, hvilken hade befallning att förhindra obehöriga nedgå. Hvarföre? Hade den tafla som der visade sig redan blitvit af den natur att man ej vågade blotta den för en främlings blickar, eller var orsaken någon annan? Huru som helst hade man dock sett nog för att finna, det tillståndet måste blifva ganska betänkligt då fartyget kommer ut på sjön. Fariyget lärer skola anlöpa Leith i Skotland, för att der aflasta en del af passagerarne på en annan ångbåt. Det har nemligen icke heller enligt engelsk lag rätt att på transatlantiska resor föra så stort antal passagerare, som nu var fallet, och som, om emigra tionsbolagets aisigter sått gå i fullbordan, direkte skulle afsändts härifrån till Amerika. Passagerarne utgjordes af 658 äldre personer, 149 barn under tolf år och 46 dibarn. Den 70 man starka besättningen inberäknad förde således fartyget det stora antalet af 923 personer. Då fartyget i går morse skulle afgå, befanns det att man ej beräknat det ringa djupet på ankarplatsen utanför det s. k. Kärringberget, utan satt det med aktern, hvilken ligger 22 fot djupt, fast i sjöbottnen. Beklagligtvis lärer det ej vara hopp om att detsamma skall kunna löstagas förrän vattenståndet blir högre. Det torde böra sägas att de allvarsamma anmärkningar som med allt skäl blifvit gjorda! mot det sätt hvarpå emigranterna blifvit behandlade, återfalla på det snikna bolaget för Ra — 2 12 — 4 av