Göteborgsposten – 1 juni 1866, sida 2

Från Utlandet. Det synes tydligt, att man allt mer och mer börjar vakna upp ur det rus af fredsförhoppningar, hvari man först råkade vid underrättelsen om att en kongress möjligen skulle komma till stånd. Man har ock sina skäl dertill, ty det har aldrig varit fråga om någon kongress. Detta uttryck har äfven af de officiösa franska tidningarne förändrats till konferens och nu senast erfar man, att man ej ens djerfts gifva den tillämnade diplomatsammankomsten i Paris denna benämning, utan kallar den: gemensamma öfverläggningar rörande fredens bevarande. Under det nu inbjudningen till dessa ötverläggningar föreligger hos de under vapen stående makterna, rusta dessa fortfarande och i Italien tillochmed bildar regeringen genom ett kongl. dekret en ny kår af trivilliga om 20 bataljoner, så att Garibaldi inom åtta dagar skall hafva 40,000 man under sitt befäl, alla brinnande af lust att gå i elden för fosterlandets och frihetens sak, en del visserligen oöfvade som soldater, men entusiasmen, frihetselden kan ofta ersätta annars betänkliga brister. Hyste Italien det aflägsnaste hopp om fredens bevarande, skulle dess regering naturligen icke tillgripa denna nya ytterlighetsåtgärd. Det är äfven alldeles säkert, att franska regeringen anser ett europeiskt krig oundvikligt, och såsom bevis på att hon jemväl anser tiden inne att sätta sig i stånd att, om krigets utveckling skulle leda till ännu oanade följder, kunna möta ett angrepp, må anföras, att kejsaren gillat krigsministern Randons plan om att inalles 98 fasta platser och verk skola uppgifvas och de medel, som erhållas genom dessas afyttrande, användas i förening med