ny dags morgon är inne, en ny dag, som skall fordra krattigt arbete och pröfva stålet i karakteren — men det oaktadt ej vill och till en del måhända icke kan gnugga sömnen ur ögonen, för att frimodigt helsa den nya tidens sol och med vidgade lungor insupa morgonens luft och friskhet. Då Ibsen gör sig till tolk för denna folkens samvetsoro öfver den dem neddragande slöheten, då han i mäktiga toner och med kraft i tärgläggningen låter sin nya dikts hjelte utbrista: Kom då, Mend, som vandrer slöve i min Hjembyggds lukte Dale; — Själ mod sjel i Tomandstale vid vort Luttringsverk vi pröve, Halvhed felde, Lögnen döve, vekke Viljens unge Love! Haand om Hakken, som om Sverdet, enes kan med Mandeverdet; et er Maalet, — det at blifve, Tavler, hvorpaa Gud kan skrive; . då utsjunger skalden just hvad som rör sig ännu omedvetet på bottnen af de nordiska folkens inre. Och han är lycklig, ty han har just funnit den sträng, som måste vibrera i Nordanlanden, och ännu en gång tolkar skalden sålunda deras Vala. Det tillhör i allmänhet skalden att i follstämmiga toner gifva uttryck åt just det oredda i den stora allmänhetens inre; och då han väckt undran, då han blottat gömslen, som man helst velat dölja både för sig och andra, då har han gripit in i hjertat på sin tid och kan upprepa med stolthet Valas gamla omqväde: Fatten j än hennes ord, eller hvad? Det är med glädje, med innerlig tillfredsställelse den tänkande menniskan måste se, huru lyrorna i Norden åter dammas af, huru guldsträngen ånyo skiner ren och klar och ej blott efterklangens matta, dufna toner ljuda från skalderingen. Det är ett nytt: vak upp! som dånar, ett nytt maningsrop till att låta viljokraften utveckla sin styrka och en protest mot slöheten, mot den materiela försoffningen, mot ÅAkkordens ÅÄnd. Och väl förstå vi skaldens teckning: Brand. ... Kaldet er, jag selv at vare, sin egen sag til Sejr at bore, og jag skal bare sagen frem, saa det skal lyse om mit Hjem! Det Folk, jer hele Styrertropp har dysset ind, skal vakkes opp! I lenge nok i Trangheds Bur har pint aets Rest af Fjeldnatur; fra eder Smaaheds Sultekur hver Mand gaar ud forstemt og stur, I tappet har hans beste Blod, har hulet Margen af hans Mod; I pukket har i Stumper smaa hver Sjal, som malmstobt skulde staa; men endnu kan et Rejsninge-Skrig i eders Öre tordne: Krig! Fogden. Krig? Brand. Krig! Fogden. Hvis De til Vanben kalder. De blir den förste Mand der falder! Brand. Med klarsyn skjonnes skal en Dag, at störste Sejr er Nederlag! I dessa sista ord har skalden klarast återgifvit såväl sin hjeltes karaktersdrag som den nya tidens lösen, hvilken skall vara en lefvande protest mot försjunkenheten i det materiela välvarat, en kraftig förklaring af att det icke är detta som skrifver lag för folkens lif och utveckling, utan tvärtom att iden är den som skall herrska, då menniskan såväl som folken vill vara sig sjelf och upptylla sitt ändamål, och att iden fordrar sträng hängifvenhet, beredvillighet till uppoffring af allt, som kan verka hämmande för hans utstrålning och lit. Med snille tecknar skalden en ackorderingsscen mellan denna idens sordran och den materiela tröghetens motstånd: Doktoren. De vil en gjennemlevet Tid i et og alting flytte hid. De tror endnu hin Lovens Pagt for Gud og Godtfolk staar ved Magt; hver Slegt har dog sin egen Vis; vor skremmes ej med Flammeris, med Ammesnakk om Sjxeleran; — dens Förste Bud er: ver human! Brand. Human! Ja, dette slappe Ord er Feltraab for den hele Jord! — ERA —