XVII. Hvari Michel är den ende hjelten. Då Renaud hörde riglarne till sitt fängelse vridas omkring, upplyfte han likgiltigt hufvudet. Han trodde sig skola få se sin fångvaktares föga tilldragande anletsdrag; men när han igenkände Michel, steg han lifligt upp och kastade sig bokstafligen i hans armar. Man kan ej vara mer känslig för en vänskapsyttring än Michel var för detta bevis på uppriktig tillgifvenhet. — Du! utropade baronen öfverraskad; du här! Huru har du burit dig åt? hvilken slump har fört dig hit? hvad har händt? Dibrodern uthärdade utan att blinka denna storm af frågor. Han väntade sig dem. — Låtom oss gå 1 ordning, sade han. Jag har först att omnämna för er ett besynnerligt besök som jag mottagit under er frånvaro. — ktt besök? utbrast Renaud. Af hvem? — Af herr grefve de Valenc, åtföljd af två andra som voro svartklädda. hvilket jag tyckte ej båda något godt, samt dessutom af en herre som ni känner och hvars närvaro mycket förvånade mig. — Hvem menar du? — Markis de Tourville. — Är han i Nantes? — Man måste väl tro det, efter som jag sjelf sett honom. (Forts.)