Göteborgsposten – 31 maj 1866, sida 2

. Ixarjehanda. Ejdern i strid med korpen. Vid ett fiskläge i Rödö prestgald i Norge låg en fiskare en sommar och hade åt sig uppbyggt en koja, hvarest han hvilade sig då han återvände från sitt fiskafänge. Rundtomkring i nejden lågo ejder-gässen och rufvade på sina ägg. Det är bekant, att ejdern när hon hunnit så långt att ungarne börja att pricka hål på ägget icke rör sig ur stället, om det också gällde hennes lif. Under detta tillstånd blir den derföre ett lätt byte för roffåglarne och plågas isynnerh t af korpen, som väl icke förmår att döda fullvuxna ejdergäss, men deremot söker att draga dem upp från reden för att uppäta deras ägg eller ungar, hvilket ofta lyckas honom. Tidigt en morgon, då fiskaren stigit upp och just hade kommit utanför dörren till fiskarehyddan får han sigte på en korp, som anstränger sig till det yttersta för att kunna draga en af de närmaste ejdergässen från reden. Den hade ställt sig bakom och med näbbet bitit sig fast i ejderhonans stjert och använde nu all sin styrka för att bakifrån få den ut ur reden, men detta ville emellertid icke lyckas för honom, enär fågeln var temligen tung och dessutom för hvarje gång korpen drog bakut ögonblickligen med tillhjelp af vingar och fötter flyttade sig fram igen i sin vanliga ställning. Detta npprepades flera gånger med samma resultat, och just som fiskaren, hvilken hittills endast varit en stum åskådare, ämnade att komma emellan och bortjaga röfvaren och dymedelst befria den plågade modern, fick han se ejderhanen närma sig reden och tänkte då: Du är utan tvifvel närmast berättigad att lemna undsättning, hvarföre han äfven uppgaf sin föresats, i det han med spänd nyfikenhet fortfor att vara åskådare lör att erfara hvad slutet skulle blifva. Hanen hade från hafvet varseblifvit att honan angripits af korpen och att denne en god stund hade bemödat sig att köra upp henne från reden. Det var derföre klart, att afsigten med hans ankomst var att gå löst på korpen och utkräfva all den hämnd på honom, som han förmådde. Betänksamt, med högsträckt hals kom han vaggande vill valplatsen, der korpen envist höll på med att slita i den försvarslösa honan. Korpen tycktes ej hysa någon fruktan för honom, ty han lät honom komma tätt intill sig utan att släppa sitt tag, men nu blef också med ens den stackars ejderhonan befriad från sin plägoande: med beundransvärd säkerhet kastade hanen sig öfver honom, bet med sitt starka näbb ett fast tag i korpens hals, som han sedan icke släppte, och den strid som nu uppstod spände siskarens uppmärksamhet på det högsta. Ön, som på en sidan var mycket låg, hade en obetydlig jemn lutning mot hafvet, som vid stranden hade ett oj obetydligt djup. Han observerade att de stridande i styrka någorlunda kunde mäta sig med hvarandra. Korpen ansträngde nu alla sina krafter för att befria sig från en angripare, som höll honom fast på ett ställe, som på ett obehagligt sätt hindrade honom att göra ett fritt bruk af sina försvarsmedel. Han flög upp med en sådan kraft, att ejdern lyftades från marken, men sjönk straxt åter ned tillfölje af dennes tyngd och gjorde på nytt det ena misslyckade försöket efter det andra att slita sig lös. Än hade den hvite, än den svarte, öfvertaget, de dansade rundtomkring med hvarandra, vingslag hördes på vingslag och striden syntes icke skola komma att sluta förr än antingen den ene eller den andre hade arbetat ihjäl sig. Men under detta omkringtumlande bemärkte fisksren hos ejdern ett sträfvande efter att uppnå hafvet, som endast var några steg från stridsplatsen. Det gick också sålunda, att för hvar gång som korpen ansträngde sig för att komma lös, visste hans motståndare att med vingarne maka sig allt närmare hafvet, dit denne tillfölje af sin naturliga drift önskade komma för att göra ett slut på korpens lif. Detta lyckades också. De hade omsider kommit nederst på en liten klippa. Ännu en gång flaxade korpen till med vingarne för att komma lös och i samma ögonblick gledo de ned i hafvet. Fiskaren hörde blott ett plaskande och straxt voro båda försvunna. Ejderhanen dykade ned och tog korpen med sig, hvilken på den kuppen naturligtvis fick sätta lifvet till. En obekant storhet. Ätskilliga utländska musiktidningar veta att omtala en ny svensk näktergal: Marie Tascatt, som väntas till Paris för att der uppfostras till framtida storhet, Antagligen äro dock både näktergalen och notisen gripna ur luften. Iländi het. Från Chemnitz omtalas, att på ett dervarande kontor finnes anställd en bokhållare, som enkom tyckes vara skapad för det dubbla bokhålleriet. IIan skrifver nemligen samtidigt med både högra och venstra handen. Han säges redan från sin barndom ha fallit på den idscen att på detta sätt draga nytta icke allenast af begge sina händer utan äfven af ett eljest obehagligt naturfel. Han är nemligen — skelögd. Gratisförtäring hos restauratörerna. Ett barisiskt blad berättar, att ett par unga personer ha — — — — AK in stora förvåning blef Michel genast införd.