Göteborgsposten – 31 maj 1866, sida 2

Till sin stora förvåning blef Michel genast införd. Han kunde ej föreställa sig att en sak som dittills varit sa svär plöstligt blifvit så lätt. Oaktadt det mod han trodde sig ega, trädde han helt darrande inför kardinalen. — Man har sagt mig att ni är bror till en af konungens gardister, sade kardinalen välvilligt. Hvad vill ni mig? Tala! Michel som först ämnat ända till slut hålla på sin föregifna slägtskap med gardisten förlorade fattningen och kastade sig på knä framför hans eminens. — Ack! monscigneur, förlåt mig, sade han, jag har ljugit för denne officer — Hvem är ni då? utbrast kardinalen i butter ton. — Jag är dibror till baron de Francheterre, svarade supplikanten utan att lemna sin ödmjuka ställning och jag kom — Stig upp, afbröt Richelicu, i det han hastigt ändrade ten. Ä — Ej förrän monscigneur förlåtit mig, sade den stackars tjenaren, på hvilken kardinalens röda rock gjorde ett egendomligt intryck. — Jag förlåter dig! Stig upp och framför allt svara mig! Michel höjde på hufvudet och vågade kasta ögonen på sin miktige interlokutör. Han trodde sig se att hans ansigte ej syntes särdeles vredgadt och han återfick förtroendet. (Forts.)