2— (1 40 wJ 4 5(41 40111— Istruktioner, hvilka skola samtidigt at deras representanter meddelas de ifrågavarande hofven. Österrike har nu äfven låtit i Paris tillkännagifva, att det till principen billigar kongressens sammanträdande, men förbehåller sig att få göra sitt biträdande deraf beroende af vissa vilkor. Såsom ett sådant nämner man bl. a. i tredje rummet behandlingen af den sösterrikisktitalienska schismen. Samme pariserkorresp., som synes hemta ssina uppgifter från de pålitligaste källor, tillägger: Huru mycket fredsutsigterna än tyckas på detta sätt stiga, råder likväl tillochmed inom härvarande högsta regioner ännu alltjemt icke något förtroende till situationen, och de regeringen nära stående tidningarne hafva derför erhållit anvisning att visserligen ställa värdet af fredens bibehållande och kongressens sammanträdande i behörigt optimistiskt ljus, men likväl på samma gäng framhålla, jatt för situationens utveckling visa sig tvenne möjligheter: den ena, att det lyckas diplomatien att fredligt försona de stridiga motsatserna, och den andra, att enighet icke kan åstadkommas, i hvilket fall det skall vara franska regeringens pligt, att antaga en afgörande hållning, underrätta lagstiftande kåren om alla misslyckade bemödanden och taga dess fulla medverkan i anspråk för alla vidare följder. Detta är autentiskt. I det fal let skulle Frankrike derefter ansluta sig till den rättvisaste saken, och alldenstund det, tack vare sin militärorganisation, är i stånd att inom fyra dagar kalla 600,000 man fullständigt fältrustade under vapen, kan det på samma gång befrämja fredens sak och kejsardömets ära, utan att blottställa landet för chancerna af jättelika strider. Det är en märklig öfverensstämmelse mellan denna korrespondens och en artikel i Patrie, hvari säges, att Frankrike skall med sin 600,000 man stora armå, som inom fyra dagar kan stå fullt utrustad på benen, inlägga ett afgörande ord, om kongressens förhandlingar stranda. Man känner, att Frankrike ursprungligen önskat, det kongressens beslut må erhålla exekutiv kraft. Alldenstund de andra neutrala makterna, åtminstone Ryssland, icke ville låta binda sig derhän, tyckes man i Paris sjelf vilja drifva sakerna längre. Konferensen — vi få ej underlåta att här anmärka, det man ej längre kallar det kongress — anses skola öppnas d. 5 eller 6 Juni och kommer att bevistas af preussiska och italienska utrikesministrarne Bismarck och Lamarmora, af lord Clarendon från London och naturligen Drouyn de Lhuys. Man väntar äfven, ehuru ej bestämdt, furst Gortschakoff från Petersburg och gretve Mensdorff från Wien. Pays, en af franska regeringens organer, innehåller ett bref från London, som man dock anser inspireradt från Tuilerierna och hvilket har denna ganska märkvärdiga lydelse: Furst de la Tour dAuvergne (fransk gesandt i London) har täta sammankomster med lord Clarendon. Frankrike och England befinner sig nu i samma läge som vd tiden för orientaliska kriget. Derag enighet är så fullständig som möjligt. De hafva aftalat, att å kongressen alla nu sväfvande frågor, den polska inberäknad, skola komma till tals. Österrike, som för någon tid sedan deltog i den bekanta diplomatiska notvexlingen med Ryssland om Polen, skall bafva principielt varit för, att denna, äfven framtiden intresserande fråga kommer till tals, och dess fulla bifall beror blott af några detaljpunkter, hvilka synbarligen ej kunna bereda några stora svårigheter. Ryssland sjelft, som till hvad pris som helst vill förekomma kriget i Tyskland, skall icke mera rösta emot, att man på kongressen äfven omordar Polens angelägenheter; det vill endast, att denna fråga icke skall i programmet specificeras, utan blott i allmänna ordalag antydas. Oaktadt alla dessa förbehåll, kan den förtrogna enigheten mellan Frankrike och England betraktas som ett betydande faktum, emedan den ingifver de andra makterna tillräcklig tillforsigt, att bringas till att gemensamt pröfva frågor, hvilkas omordande de hittills icke velat medgifva. Emot detta uttalande i den officiösa franska organen yttrar Times helt kort, att Engand skall i intet fall söka att med våldsmakt enomdrifva kongressens beslut. La France kallar den nuvarande pausen vett moraliskt vapenstilleständ — för visso en mycket tvetydig ära för den diplonatiska areopagen. Danska Dagbladet anmärker med fullt og, att den diplomatiska sammankomst, hvarom nu är fråga, icke kan jemföras med den if Napoleon III år 1863 föreslagna kongress ch att detta äfven är en af orsakerna till len allmänna meningen om, att Frankrike enlast föga bekymrar sig om bemedlingens utsång. Dagbladet säger: Det är märkligt, tt man alldeles icke tänkt på att utfärda nåvon inbjudning till Danmark om deltagande i örhandlingarne, fastän den slesvigholsteinska rågans lösning har för detsamma det aldra törsta intresse. Man kan måhända i detta örbigående se ett nytt bevis på att inbjudingen till kongressen blott är en formsak. )m det endast vore stormakterna, som samnanträdde, skulle Danmarks uteslutande varit ——i———— — — — AS U— — — — — — — — — Atv OL