Göteborgsposten – 29 maj 1866, sida 2

Ännu i detta sista ögonblick hoppades han och såg med feberaktig blick ut i rymden, liksom för att der söka sin räddning. Då han knäböjde, då det hemska återskenen af bödelns svärd skimrade i luften, då inom honom utsläcktes det sista hopp som hittills uppehållit honom, hviskade han: — Ah kardinal! du har förrådt mig! Svärdet hven mot hans hals, men fördt af en ovan hand hejdade det biott de ord som hans läppar skulle uttala utan att utsläcka hans lif. Den olyckliges dödsångest kan ej beskrifvas. Under de sönderslitande rop som smärtan afpressade honom åkallade han sin moder, hertiginnan och den heliga jungfrun, sålunda i sin sista tanka sammanblandande sin ungdoms minnen, den jordiska och den himmelska kärleken. Bödeln gaf honom ännu flera hugg af svärdet utan att kunna döda honom. Den döendes lidanden, hans jemmerrop, de smärtsamma konvulsioner, som plågan framkallade, kom denna mera nyfikna än grymma hop, som sammankallats af afrättningen, att stelna af fasa. Ett sorl af förbittring, liknande det ljud som föregår stormen, hördes från alla dessa slämtande bröst. Slutligen kastade en tunnbindare, som befann sig i närheten, ur stånd att längre hålla sig tillbaka, sin nyslipade yxa upp på schavotten. — Se der eländige! ropade han, sluta då att sönderstycka denne man, och må Gud förlåta dig! Oaktadt tyngden af det nya instrumentet, som bödeln sålunda fick att begagna, var denne så grymt oskicklig,