Göteborgsposten – 29 maj 1866, sida 2

— Lyssna till min slutliga vilja, yttrade Ludvig lång samt. J han kommit hit för att begära en nåd af mig jag vill ej att det skall kunna sägas att jag varit döf fö en dylik bön ... Allas blickar vändes med ängslan mot konungen Allas hjertan slogo på samma gång af hopp. — Utvälj i fängelset i Nantes hvilken lifdömd ni behagar, fortfor Ludvig. Jag skänker honom lifvet i ut: byte mot grefve de Chalais. Gå, min herre, och ej et! ord mer, eller ni är förlorad. — Jag har sagt tillräckligt många för att vara förlo: rad, Sire, svarade herr de Marillac. En dag skall kan hända komma då jag skall umgälla de ord jag uttalat; mer hvilket grymt öde som väntar mig, skall jag dock nåär som helst dö under uppfyllandet af mina pligter och i ers ma: jestäts tjenst. Domaren med den omutlige rättskänslan aflägsnade sig efter att ha yttrat dessa ord. . Kurdinalen, hvilken Chalais oupphörligt begärde att få tala vid och som man sökte på alla håll, stod ej att träffa. Han fruktade utan tvifvel att grefven skulle erinra honom om helgden af den ed han svurit. Det var en lifdömd som fick i uppdrag att intaga bödelns plats, hvadan hertiginnans försök att ridda grefve de Chalais blef fruktlöst och blott skänkte henne den otillräckliga trösten att hu förlängt hans lif med några få timmar. Dagen började att sjunka, solen förgyllde med sina rödaktiga reflexer Loires böljor och de dystra monumenterna i Nantes, då grefve de Chalais uppsteg på schavotten.