Göteborgsposten – 29 maj 1866, sida 2

— D De : —ö—d-ä— sig med ens instängd i en cell, hvars murar tycktes tynga på henne. Hon, hvars minsta spatsertur var den ofantliga parken på Valenceska familjens stamslott betraktade med vemod den lilla all af lindar hvilken sträckte sig öfver klostrets gård. För henne skimrade ej på en blå himmel frihetens bländande sol. Iennes synkrets var inskränkt, hennes blick hvilade blott på nakna och kalla väggar, hvilka genom cn smärtsam jemförelse hos henne framkallade tanken på Bourgognes skogbeväxta nejder. Hon suckade och tysta tårar smögo sig ned utefter hennes bleknade kind. Två celler tre klostersystrar, de yngsta och mest känsliga, hyste medlidande med denna olycka. Med denna märkvärdiga takt, denna hänförande ljufhet, hvilken de synts ikläda sig på samma gång som doket, nalkades de Blanche aftorkade hennes tårar och slösade på henne alla gudomliga och menskliga tröstegrunder. Den unga flickan lugnade sig. Hvad som mest bidragit till hennes sorg var smärtan öfver att icke ha kunnat rädda Renaud. En förfärlig strid uppstod inom henne emellan kärleken till hennes far och den till baron de Francheterre. Hon kunde icke tvifla på att den förre hatade den senare. Sålunda uppstod för henne det förfärliga alternativet att lida för alltid eller att välja mellan dessa båda känslor. Var detta möjligt? Var icke klostret den enda tillflyktsort hon kunde finna mot fasan af en dylik belägenhet. 22 SN