orättvisa dom, skulle jag döda mig genast inför ers majestöts ögon. Men Ludvig var beväpnad med hatets och sv: irtsjukans ogenomträngliga harnesk. Ingen känsla af mensklighet kunde sinna väg till hans hjerta. — Chnlais skall dö! jag vill det! återtog han med stark tonvigt på sina ord. Man påstår att jag är grym, tillade han i det han häftigt utsträckte armen mot presidenten. Nej, jag är mild, ganska mild .... Inser ni ej att schavotten äfven skulle fordra drottningens hufvud... Monsieurs ... allas som deltagit i denna nedriga sammansvärjning ... Men nej ... Gud gifver mig nog mod för att motstå denna gudlösa frestelse och för att oj utgjuta kungligt blod ... men likväl! ... Hofmännen bäfvade; herr de Marillac sjelf ryggade tillbaka några steg vid detta utbrott af en länge undertryckt vrede. — Gå, min herre, sade konunngen i iskall ton, denna gång skull förrädaren bli straffad. — Sire, bödeln synes ha ryggat tillbaka för att utöfva sitt yrke i detta fall, han har försvunnit. — Ännu en komplott af hans vänner, utbrast konungen; men verktyg böra ej fattas rättvisan. — Riittvisan! utropade herr de Narillac. Det ir ej hon som straffar, det är hämnden! — Herr de Marillac! ... utropade konungen i hotande ton. — Förlåt, Sire! tag då mitt hufvud, om min tunga i ögonblickets hänförelse uttalar hjertats ingifvelse ...