telse — säger Fodrelandet — helt säkert ej allenast skall väcka allmänt beklagande, utan ärtven allmän förvåning. Kung Christian synes vara en Ästränger man. Birkedal och Bille ha erfarit det. Men värst drabba doch dessa åtgärder konungahuset sjelft, hvars oklok het att göra tvenne det muntliga och skritna ordets särdeles skickliga män i Danmark till Isina fiender, är alldeles obegriplig, om den licke är dikterad at enfald. Upsala universitet. Till granskning framI ställdes sistl. Lördag å juridiska lärosalen en af filos. kand. N. P. Ödman, verml., för filosofiska gradens erhållande utgifven afhandling, under titel Anmärkningar om det franskt-klassiska och det Shakspcareska dramats uppkomst och allmänna karakter, 57 sid. 8:0. Promotionen i Upsala. Antalet af dem, som komma att promoveras, uppgår till 65 a 66, al hvilka 44 a 45 komma att vara vid promotionen närvarande. Promotionsmusiken arrangeras, såsom vanligt, af universitetets musikdirektör doktor Josephson; orden till musiken äro författade af silos. kand. C. D. af Wirsen. Man lärer icke ega någon förhoppning om, att någon af den kungliga familjen kommer att med sin höga närvaro illustrera högtidligheten. Promotionsmiddagen är beräknad för 300 personer. Till förste marskalk är d:r Dovertie utsedd. Från Backamo skrifves under d. 20 d:s till B.-T.: Befälskommenderingen har i år att glädja sig åt den angenämaste väderlek, som någon på många år kan påminna sig. Också är helsotillståndet ovanligt godt och sinnesstämningen liflig. — Äfven i år står den nitiske skarpskytten, possessionaten Reimers i officersledet, för att sig sjelf till heder och skarpskyttekåren till nytta evertuera sig i krigareyrket. Välförtjent har han ock sedan förra mötet blifvit vald fran korporal till kompanichef. Så fort går det aldrig vid regementena. Troligen skall hr Reimers exempel vinna efterföljd vid länets öfriga skarpskyttekårer. Falskt allarm. Från Uddevalla skritves d. 25 d:s: I går afton kl. ungefär 1, öfver 10, började klockan i stadens kyrktorn återigen slå tio. Men hon stannade ej dervid: hamrarne dunkade oupphörligt på de båda slagklockorna och det med en ensemble, i afseende på eldsvådssignal, som skulle särdeles godt hedrat våra högst uppsatte i tornets djup. Folk i närheten rusade ut, intet eldsken syntes på den vackra qvällhimlen, inga larmskott afhördes — och likväl hamrades det oupphörligt på klockorna. Med andan i halsen skyndade ändtligen den för stadsklockan antagne urmakaren upp i tornet och lyckades slutligen afböja detta ovanliga slaganfall hos vår hederliga kyrkoklocka, sedan hon likväl i omkr. 20 minuters tid ej underlåtit att dunka på sina une derhafvande. Man förmodar att hon, i höglärd öfver sin stolta gång, sin höga samhällsställning, sitt gyllene utseende och sitt sätt att afpassa tiden, älven velat briljera med ett tyskt klockspel. Så måtte äfven varit förhållandet; ty hennes urläkare fann genast att hon hade en skruf lös, och sedan han tilldragit denna, återgick hon till sitt hvardagslif. De illustrerade tidningarne för sistl. Lördag innehålla bl. a.: den gamla: En kloster-ruin vid Enköping, med plansch; Antipodiska snö-skor, med tecknirgar; Huru den förlorade sonen bortslösar sin arfvedel, med plansch; Hr Hambergs patenterade fiskbete, med teckningar; charad och rebus. Den nya: Johan Börjesson, med porträtt; Skizzer från Bergen, med tre planscher; Invigning at GuStaf Wasas minnessten på Lindholmen d. 12 Maj 1866, med plansch; samt Schack. Katolska tornbyggnadens i Stockholm fall. Ransakningen om denna olyckshändelse fortsattes sistl. Lördag vid Stockholms poliskammare i närvaro af öfverståthållaren, och voro dertill inkallade byggmästaren Laschinger, murarne Jonsson och Åström samt verkgesällen Lemke, hvilken, churu mycket svag, hade infunnit sig, hvarför han ock blef sittande, under det han afgat sin berättelse. Lemke, till vexten liten, var, såsom förut är nämndt, vid olyckstilltället uppe i tornet, der han talade med några arbetare, då han blef nedslungad; han fattade om en spira, höll sig fast vid den och kom sålunda ned i kyrkan några alnar från altaret. Han fick dervid ett svårt slag öfver näsan och är alldeles blå under begge ögonen. Ehuru matt och svag, talade han tydligt och tycktes hafva både mera ordning på sig och mera omdöme än hans förman. Laschinger uppgaf nu, att han, som skulle hafva trämsta uppsigten öfver arbetet och vara ansvarig för Jetsamma, granska och inlemna räkningar, aldrig haft