vissa stöd åt dessa beskgllningar. Men hvad konungen minst kunde förlåta honom var att han var anklagad för att ha velat försäkra sig om konungens egen persou. Ludvig XIII svarade sålunda med en envis vägran på alla de rop om nåd som från alla sidor hördes. Det var då som herr de Marillac inträdde, blek, medtagen af ansträngning, ännu ikläld sin embetsdrägt. Hopen af hofmän delade sig i tvenne delar för att låta honom passera, han trädde fram genom denna hop och kastade sig på knä framför monarken, som med stora steg promenerade fram och tillbaka i sitt rum, med sänkt hufvud, dyster och beslöjad blick. — Hvad vill ni mig? frågade konungen i det han upplyfte hufvudet. — Jag begär nåd för en ädling, Sire, med ett af de utmärktaste namn i Frankrike och som bekläder ett af de förnämsta embeten i riket. — Det är ett vidunder af falskhet och förräderi ni menar! utropade Ludvig XIII, en orm som jag fostrat vid min egen barm .... — Hvem bevisar ers majestät det? Är detta den bräckliga grund hvarpå anklagelsen hvilar? — Tillhör det väl er att begära detta af mig, då det är ni som dömt honom! sade konungen ursinnig. — Icke jag, Sire, jag vill deremot protestera och uppresa mig emot denna grymma orättvisa. Om jag gjorde mig till medbrottsling deri, om jag, för ett ögonblick, missledd af det bedrägliga skenet, hade kunnat deltaga i denna