Göteborgsposten – 28 maj 1866, sida 1

Göteborg d. 28 Maj 1866. Teater. Under ett par aftnar har å Nya Teatern gifvits hr Hedbergs originalstycke Frivilliga och Motvilliga, hvilket onekligen slagit an på publiken, oaktadt det alltigenom visat sig vara ett tillfällighetsalster, som sjelfkritiken bort ännu något affila och utjemna. Förf:s sällsynta kännedom om scenen har såsom vanligt satt honom i stånd att inom styckets ram utveckla ej ringa effekt, fastän andra akten onekligen lider af att vara alltför lång i spelscenen. Man hvarken kan eller bör räkna för noga med förf., som i stycken af detta slag dreda på för mycket i karakterernas färgläggning, men dock är det en sanning att intrycket aldrig blir det önskade just i följd häraf. Så förhåller det sig t. ex. med magistern och läsarepresten Åhl, hvilken uppträder med en ifver, som vi i dessa trakter känna alltför väl till, mot den frivilliga skarpskytteidåen och isynnerhet mot skarpskyttarnes exercis på Söndagen, Lika rättvist som fullgiltigt gisslar förf. i Ahl detta ifrande för att sabbaten icke skall Åoskäras och utvecklar så till vida verklig kratt. Men äfven om vi kunna gå in på att han gör Ahl till en skenhelig skurk, som i hjertat ej hyllar de satser han ständigt för på tungan, går dock denna figurs uppträdande ej ringa miste om sin effekt, i det förf. till allt annat lägger ett brott, som samme skenhelige andans man skall ha förut begått. Förf. har här slagit öfver målet, och i stället för att åskådaren borde utan bitterhet förnöjts åt sanningens triumf öfver skenheligheten och skrattat åt denna, röner han nu antingen vämjelse öfver uslingen eller ock anser han karakterens teckning ej fullt rättvis — och det hela blir sålunda ej längre komiskt. Askädaren skall ha såväl brott som straff för sina ögon, annars känner han sig ej tillfredsställd. Samtliga de spelande ha utfört sina roller med ett lif och en friskhet, som det är oss ett nöje att få vitsordaHr Lagerqvist var efter vanligheten alldeles förträtflig och ända till illusion lik den typ han skulle återgitva. M:ll Pettersson, den unge förälskade bodpojken, återgaf med lif och verve denne och väckte mycken munterhet. Hr Lichtenbery hade Åhls parti på sin lott och gjorde intet för att mildra det vidriga i hela figuren. Hr W. Ahman hade att återgifva en gammal narraktig hofmästare, som ständigt och jemt talar med förtjusning om huru det var på salig excel lensens tidk. Hr Å. bar en törträfflig mask Alla de öfriga medspelande lyckades väl ätorgifvandet af sina roller, ingen nämnd oct ingen glömd. Pjesen sjelf är ett tendensstycke och ha en ganska lofvande uppränning, hvilken förf sjelf dock så till sägandes fuskar bort genon sin håg att vara tendentiös. Första akten ä ett godt stycke komedi, äfven andra akten ha oaktadt påtagliga longörer sina förtjenster men tredje akten är i det hela blott en tablå i hvilken komedien upplöser sig. Man fre stas tro, att förf. har haft brådtom och endas velat komma ifrån det hela. Om än tredj.