Göteborgsposten – 25 maj 1866, sida 2

tal med Richelicu, och då den sålunda utgjorde en del af hrogrammet, vågade han ej protestera, af fruktan att reta kardinalen, som nu helt ooh hållet höll hans öde i sin hand, och, derigenom afskära den tråd på hvilken hans lif hängde. Han blott yttrade, till svar på denna anklagelse, några förvirrade ord uttryckande en djup ånger och sökande att förmildra det allvarsamma i anklagelsen. Sedan han slutat att tala, återförde man honom i fängelset. Hvad tilldrog sig då? Ingen vet det, ingen har fått veta det. Domstolen satt långt efter fångens bortförande. Hörde man nya vittnen? Konfronterade man dessa sinsemellan, hvilket man icke gjort inför den anklagade? Man vet det icke. Från denna besynnerliga rättegång finnas inga dokumenter qvar: de blefvo sedermera borttagna ur arkiverna och uppbrända, säger man af kardinalen sjelf. Richelieu hade från början haft för afsigt att låta baron de Francheterre uppträda inför domstolen och sålunda gifva mera betydelse åt rättegången, större vigt åt vittnenas utsago och mera sannolikhet och sken af rättvisa åt domen; men han hade tillräckligt sett och lärt känna den unge mannen, för att veta att denne ej skulle böja sig för honom utan säga sanningen. Han skulle derigenom kunnat leda grefve de Chalais till en kedja af bekännelser, hvilka skulle förändrat hela sakens utseende och hvilka lätteligen skulle kunnat bekräftas af en mängd bevis. Följaktligen fann kardinalen det klokast att icke använda Renaud och att senare fordra förklaring af honom öfver den hemliga resa han företagit.