Göteborgsposten – 25 maj 1866, sida 1

räckligt för att hindra den senares giftermål, men denna gång misslyckades han. M. de Ylarillae, af hvilken han begärde den skrift som grefve de Chalais undertecknat, vägrade att lemna den. Kardinalen räknade mycket på verkan af detta dokument. Han hade tillkännagifvit för Ludvig XIII att det fanns, men hade ännu icke visat honom detsamma. Den fasthet M. de Marillac vid detta tillfälle visade, hans bestämda motstånd mot att lemna ifrån sig det enda dokument, hvarpå rättegången stödde sig, bidrogo således till stor del till firandet af Monsicurs biläger. Gäckad i sina äregiriga förhoppningar blef således förste ministern tvungen att öfvervara bröllopet, dock med afsigt att senare hämna sig, att till den nygifta prinsessan utsträcka hennes gemäls onal och att således gifva upprättelse åt m:me de Comballets förödmjukade högmod. Gastons bröllop firades således icke Åmed blod, såsom kardinalen sagt, men mindre gladt bröllop firades väl aldrig vid franska hofvet. Monsieur bar icke ens en ny drägt. Prinsessan var klädd i en enkel klädning af hvitt satin och hade ej andra juveler än en prydnad af fina perlor, lånad ur drottningens juvelskrin. Möblerna i brudkammaren voro så tarfliga, att den simplaste kryddkrämare knappt skulle afundats dem. Ceremonien åtföljdes ej af någon glans och saknade tillochmed sång och musik. Hvad som gjorde festen ännu mera dyster var att man hviskande upprepade de rykten