Göteborgsposten – 24 maj 1866, sida 2

sjelft, som ofsicielt meddelat notisen, utan inskränker sig denna till — en telegrafisk uppgitt från Berlin, hvilket naturligen ansenligt minskar dess trovärdighet. Också telegraferas till oss från Paris under d. 22 d:s: Kongressuppgiften bekräftar sig icke. Man synes vilja påbörda Österrike skulden för att kongressen icke kommer till stånd. Dess regering skall neml. hafva afgilvit en provisorisk förklaring om sin ståndpunkt i de trenne hufvudfrågor, hvilka enligt det fransk-ryska förslaget skulle framläggas för den eventucla kongressen. Med afseende på Elbhertigdömena vill Österrike icke ingå på en folkomröstning, utan fordrar saken hänskjuten till de bestående ständerna (2); hvad angär tyska Förbundsreformen, beg det, att det preussiska förslaget om et folkparlamont, tramgänget af direkta val och efter allmän rösträtt, sk: all uteslutas ur kongressprogrammet; hvad slutligen Venetien beträffar, fordrar Österrike, att stormakterna skola i förväg göra det bekant med den, territoriala ersättning de tilltänkt detsamma fö rafträdandet af dess italienska besittningar. Det är Indep. belge som ansvarar för dessa uppgifter, hvilka synas oss i vissa delar fordra bekräftelse. Betydelsen at detta svar, säger bladet, skall bäst kunna bedömas efter den belåtenhet, som det skall framkalla i Berlin. Genom kejsar Frans Josefs hållning skall neml. Bismarck bli befriad från att tillbakavisa kongressförslaget. Den preussiske premierministerns organ Norddeutsche allg. Zeit. nästan skämtar ötver sredsmäxklingsförsdken, sägande bl. a: Vi måste uppskatta de trenne stormakternas sträfvanden att framkalla konfliktens fredliga biläggande, och det är säkert, att Preussen så mycket mindre skall motsätta sig en sådan lösning, som dess ställning vid diplomatiens bord uppenbarligen skulle vara mycket gynnsam (?) — men det synes oss föga troligt, att en kongress skall kunna före kriget lösa de frågor, som kallat en stor del at Europas nationer under vapen. Samma blad förklarar sig vara ur stånd att upptäcka något Landstyckes som skulle kunna lemnas till ersättning för Venetien, och — hänvisar Österrike till Mexico. Utsigterna till en fredlig öfverenskommelse försvagas ytterligare genom den omständigheten, att kejsar Napoleon af det engelska kabinettet begärt löfte om, att det skall deltaga i en väpnad intervention, om de stridande parterna icke vilja erkänna kongressens beslut. England skall, at dess hållning att döma, på intet vilkor binda sig genom dylika löften. Den ministeriela Globe antyder tillochmed, att England gjorde klokast i att hålla sig på afstånd ej blott från hvarje deltagande i kriget, utan äfven trån kongressförhandlingarne, emedan dessa mycket lätt kunna leda till just det, som man söker undvixa. Sjelfva Indp. Belge förklarar nu, att Österrikes begäran at en ersättning i landtområde för Venetien gör hela kongressen till en omöjlighet. I Times läsa vi bl. a.: Det säges, att på kontinenten följande truppstyrkor stå färdiga, att inom några få dagar rycka emot hvarandra: 900,000 man i det österrikiska kejsardömet, 500,000 man i Preussen, 400,000 man i Italien, och i de mindre tyska staterna så många, att de skola inalles uppgå till den förfärande summan at mer än två millioner. Dessa siffror öka med minst 2 millioner pund sterl. i veckan de redan gjorda nationalskulderna. Nu uppstår den naturligastrågan: Skall ej detta odrägliga påhäng och dessa kostnader drifva makterna att taga skäl och tvinga till en afväpning: Tvärtom, stora rustningar äro sjeltva nya skäl till krig. Det är nu onödigt af den eller den ministern eller kejsaren att i svart: vade fraser och möjligen med något hopp om att man skall tro honom vara uppriktig, förklara, att hans enda ärelystnad är av medla fred. Det är onödigt at en regering att uttala farhågor eller skrika på afväpning. Alla befinna sig nu på en väg, som icke tillåter dem stanna. Det betyder ingenting, avad passagerarne önska eller säga, då bantåget är i gäng. Vid den preussiskt-österrikiska gränsen tyckes krigets utbrott vara öfverhängande. Sedan d. 17 d:s ha preussiska patruller bör jat göra rekognosceringar längs gränsen. Preussarne äro, som bekant, berättigade genom fördrag att rycka tre mil in öfver ryskpolska gränsen vid deras inspektioner af gränsinien till territoriet Krakau. Österrike förbereder sig ej allenast på ett stort krig, utan ätven på ett långvarigt mot