Göteborgsposten – 24 maj 1866, sida 1

Hvad! Isan, som jag ställt lika högt i min vänskap som hertigen af Luynes, skulle ostraffadt ha stämplat för att lägga hand på min porson. — Det är ett misstag Sire, jag försäkrar det. — Har han icke underskrifvit erkännandet med egen hand? invände konungen. — Man har med våld aftvungit honom detta erkännande, genmälde Gaston. Man har spekulerat på hans svaghet och godhet. — Ni misstar er på ett besynnerligt sätt i afseende på denne förrädiske adelsman; min bror. Det är mig tillochmed ett nöje att finna detta, ty jag inser deraf, att ni ej är så felaktig som man velat låta mig tro. Jag skall också göra allt hvad på mig beror för att i denna affär visa min belåtenhet med er undergifvenhet för mina önskningar. Gaston skulle draga sig tillbaka, då konungen återkallade honom. — Glöm ej, yttrade han med den största välvilja, att för mig presentera er blifvande gemål. Monsieur aflägsnade sig nu efter att ha ödmjukt helsat sin bror. Hvad kardinalen beträffade hade han återvindt hem fattad af ett ursinne, som skulle vara svårt att beskrifvu. Han träffade Boisrobert, hvilken med största tillförsigt väntade på resultatet af samtalet och på sitt abbotstift — Det är din skuld, ditt nöt! utropade Richelieu med skärande röst.