Göteborgsposten – 24 maj 1866, sida 1

-Ä-?A — — Gaston, fortfor Ludvig, hvilken detta förslag synbarligen föll mycket i smaken, glöm ej att för mig presentera m:me de Guise och hennes dotter, då de anländt. — Det ha de redan, Sire. — Dessa damer ha verkligen vid hofvet en slägting hvars nit icke slumrar, yttrade Richelieu i sötsur ton. — Lika litet, som ert eget slumrar för er nidce, svarade Monsieur med blodig ironi. Detta svar betäckte kardinalens hinder med en mask lika purpurröd som den kåpa i hvilken han var klädd. Han kunde icke hålla ut längre och beredde sig att taga afsked. — Har ors majestät flera order att ge mig? frågade han med ett leende som kostade honom oändlig möda. — Nej svarade kungen tankspridd. Ludvig XIII och Gaston voro ensamme. — Jag är nöjd med er min bror, yttrade den förre, som nu icke mer skrämdes af kardinalens närvaro. Det steg ni nu tagit är det största bevis på tillgifvenhet ni skulle kunnat gifva mig. M:lle de Montpensier är af ädelt hus och jag hyser mycken välvilja för henne. — Jag skall då begagna mig deraf för att vara enträgen hos ers majestät och för att erinra er derom att M. dOrnano är min vän, att M M. de Vendöme äro af samma blod som vi, att. M. de Francheterre, som är mig ganska tillgifven, haft lyckan att göra er en tjenst och att srefve de Chalais ... — Nej, afbröt konungen häftigt. Om ni vill boveka mig till öfverseende med de andra, så tala ej om honom.