Göteborgsposten – 23 maj 1866, sida 1

Rättegångs och Polissaker. Poliskammaren. Under gårdagens session i poliskammaren förekom på svarande sidan en person vid namn Gottfrid Lindman, hvilken syntes ha genomgått åtskilliga af lilvets mindre behagliga vexlingar, och som nu senast, sannolikt i brist på annan sysselsättning, beslutat att egna sina krafter åt silantropiens tjenst. Att ett så vackert beslut kunde föranleda en kallelse till poliskammaren berodde väl närmast derpå, att L. uog mycket velat tillgodose sina egna intressen, i och med detsamma han sökte realisera sina menniskovänliga planer, men också till någon del derpå att han, såsom varande en försvarslös person, af polismyndigheten befanns mindre lämplig att ställa sig i spetsen för ett företag af den beskaffenhet som det ifrågavarande. Saken var nemligon den, att L. under någon tid sökt bilda ett sällskap, kalladt (Göteborgs arbetareforening, hvars syftemål skulle vara att, såsom det heter i de af L. författade stadgarne, Ågenom en liten sparpenning eller nettoafläggning samla ihop penningar under de friska lefnadsdagarne för att, på sätt Kristi kärlek fordrar, understödja hvarandra då sjukdom, bräcklighet och orkeslöshet inträffat. Valspråket för denna förening skulle blifva, såsom L. i ofvannamnde stadgar uttrycker sig, frän nu och till evig tid arbetsamhet, vetgirighet, konst och uppfinningark. L. hade till åtskilliga arbetare, som han förmått ingå i föreningen, delat ut ett slags små motböcker, af hvilkas öfverskrift inhemtades att den eller den innehafvaren af en dylik bok egde att af Göteborgs arbetares sjukoch begrafningskassa utså sju riksdaler i veckan under inträffad sjukdom och att sjutiofem riksdaler af samma kassa skulle utbetalas till begrafningshjelp då innehafvaren aflidit, mot det att denne den 15:de dagen i Januari, April, Juli och Oktober månader erlade 1 rdr rmt, förutom inträdesafgiften, som var bestämd till 3 rdr rmt. För dessa motböcker hade L. tagit 25 öre i ersättning. Sedan målet blifvit påropadt och svaranden med gravitetisk hållning trädt nästan ända fram till polismästarens sida vid dombordet, framtog han ur den vida kappa hvari han inhöljt sin värda personlighet först en bibel, hvilken han lade bredvid sig på en stol, derefter ett exemplar af föreningens stadgar och slutligen ett dito i fickformat af straffbalken, hvarur han genast började uppläsa en paiagraf. Hans mening med detta, var, som han sade, att få veta hvad ansvar man yrkade på honom. L. hemställde om ej poliskammaren funne lämpligt att taga kännedom om hans åtgöranden ifrån första början med den ifrågavarande föreningens bildande, för att bilda sig ett riktigt omdöme om saken, hvilken han för sin del ansåge borde lyckas fullkomligt väl — men endast med de af honom uppsatta stadgar till grundval. Dessa stadgar voro, efter några modifikationer, af föreningens styrelse antagna (en styrelse var äfven utsedd, bestående af sex personer), och medlemmarne i föreningen skulle, så försäkrade L., aldrig antaga några andra stadgar, äfven om någon annan komme att fullborda det stora verk hvartill han, L, lagt grunden. Några af stadens förmögnare grosshandlare voro, såkom L. förklarade, invalda till hedersl damöter i förningen, och dessa hade lofvat understödja honom i nans förehafvande. Han hade äfven utfärdat proklanationer och på husknutarne spikat upp tillkännagifranden om när föreningen skulle sammanträda. Unler dessa proklamationer voro stämplar tryckta som )uro inskriften Göteborgs arbetareförening, samt lerunder Gottfrid Lindman, föreningens stiltare och ekreterare. Bleckslageriidkaren L. F. Roepke, som var en af öreningens bestyrelse, framträdde och berättade att su. visserligen varit den som gifvit klaven till en såjan förening och att han, R., jemte andra arbetare