— Hvilken olycka? Hvad har händt er? M. de Valence utgjöt nu i sin väns hjerta all den vrede och smärta af hvilka hans bröst var uppfyldt. — Det är märkvärdigt, tillade han derefter tankfull och förvirrad, alltid denne man på min väg! Om det likväl vore sannt! ... Jag måste veta det. Med dessa ord höjde han på hufvudet. — Kanhända, fortsatte han vänd till markisen, skulle M. de Francheterre kunna lemna andra underrättelser, andra ledtrådar. — Det är omöjligt, han är i fängelse; men med en order af kardinalen ... Ja, så är det, en husvisitation ... Jag skyndar dit, vänta mig här. Grefven skyndade ut med en helt ungdomlig liflighet. Markisen satt förvånad.