Göteborgsposten – 23 maj 1866, sida 1

— Uvilka då? — Er bror och er sjelf. — Det är sannt, svarade grefven hastigt; men hvad mig beträffar, vet ni på hvad sätt er syster upptog mina artigheter. Men om ni likväl fordrar en högtidlig ed. ... — Nej, svarade M. de Tourville, jag tror er fullkomligt. — Hvad min bror beträffar ... Med dessa ord hejdade sig M. de Valencå hastigt. Han sprang upp från stolen och ryckte häftigt på klocksnöret. — Hvad är det? frågade markisen. En betjent inträdde i detsamma. — Germain, sade grefven feberaktigt till denne, du skall stiga till häst och utan uppehåll bege dig till Paris. Du skall till min intendent öfverlemna denna nyckel och tillsåga honom ur det skåp som är öfver hufvudgärden i min säng taga ett obrutet bref, försegladt med rödt lack ; och då du ej skulle kunna komma tillbaka tillräckligt fort, så befall honom på mina vägnar att öogonblickligen och med en annan kurir till mig sända det bref han funnit och hvilket jag väntar på. Res, tag tillräckligt penningar, spräng posthästarne, men skynda dig. — Skulle ni ha fått samma tanka som jag? frågade markisen då betjenten hade aflägsnat sig. — Fråga mig ej, min vän. Allt hvad jag kan säga är, att ni kanhända gjort väl i att vända er till mig. Vur öfvertygad, att oaktadt den olycka som nedtrycker mig, skall jag göra allt för att hjelpa er.