Danmark har inga fästningar, och för dem, som finnas i Sverige och Norge, saknas kanoner och äfven tidsenliga anläggningar, beräknade på att motstå de refflade kanonerna. Förf. finner öfningarne för de värnepligtiga i Sverige och Norge sa korta, att det måste vara ett rent underverk, om något synnerligt skulle kunna uppnäs. Öfver de svenske officerarne uttalar han sig med det största beröm, man beklagar för alla tre länderna bristen på tillräckligt befäl. Efter att ha lemnat en längre och klart affattad redogörelse för de tre rikenas sjöförsvar, öfvergår han till en kritik af de i de skandinsviska länderna föreliggande förslager till omorganisering uf såväl det militära som sjöförslaget, särskilt yurande sig om den frivilliga beväpningen, sammanfattande sig pa följande sätt: Så som sakerna nu stå, kan den srivilli a beväpningen vara god, såsom en början, ett frö hvilket i framtiden kan bli mäktigt, landet skärmande träd; men någon omedelbar användning, der det gäller allvar, tål den ännu icke. Man bör icke genom något lockmedel eller talsätt låta sig frestas till att anlörtro statens välfärd eller tillvaro 1 första hand åt dessa lösa, till en del endast tänkta och aldrig pröfvade organisationer. Man bör förblifva stående vid det man genom erfarenheten både ute och hemma känner som godt, och icke paräkua till ögonblickligt bruk vid krigets utbrott annat än en linicarms, så stor som landet efter sina penningetillgangar kan lemna, en verklig saltarme, komplett i hvarje afseende, fullständigt taktiskt och administrativt ordnad, med godt materiel, med solid utbildning för befäl och menige och med så stort antal af det förra, att man icke ögonblickligen efter första förlusten är i sörlägenhet om att erhålla nya officerare, och så att det nödiga för depottjensten samt nytt manskaps utbildning under alla förhållanden förefinnes. Och en sadanarmd, färdig att genast begagna, anser forf. Sverige Norge och Danmark kunna uppställa till en samlad styrka af 82,000 eller 89,000 man med en hälften eller ljerdedelen så stor depotstyrka, som utan särskilda omkostnader i fredstid skall kunna ersätta förluster och äfven på annat sätt öka tältarmåen efter några veckor och månader, hvarjemte den har att påräkna hjelp af ett lokalt försvar. Och dessa truppstyrkor skola, om de rätt begagnas, vara fullt tillräckliga för de skandinaviska ländernas behof. Norden är namnet på en i Norge utkommande tidskritt under redaktion at I. Lieblein. Ehuru slera häften ha i Norge utkommit, ha likväl endast de två första häftena hunnit till oss, tack vare en väl bekant sentärdighet i bokexpeditionen mellan de båda törenade rikena. Det första häftet innehåller bland annat en uppsats af den bekante och aktade norske skriftställaren L. Kr. Daa, kallad: m Nationalitets-Forholdene i Finmarken?, en uppsats som förtjenar allt afseende och i hvilken förf. råder till att föregå en Rysslands ärenden gående splittring mellan norska och finska samt lappska tolk-elementerna i Finmarken genom att inslå trihetens och försonlighetens väg och på intet sätt söka undertrycka da båda främmande nationaliteterna. Genom ett liberalt tillvägagående skall den finska och den lappska nationaliteten uppgå i den bättre utrustade och kraftigare norska, genom förtryck skall den senare bli at dem hatad och skydd. Uppgående i trid, undvikande at hat och söndring är innehållet at hr Daas råd. De båda häftena innehålla i öfrigt: I. Venedigs Historie i Venedigs Kunst, at L. Dietrichson; Historiske Meddelelser vedkommende Deling af Latinskolelerernes Embedspröfver i Danmark, af K. Knudsen; Hr Kristjern, en Fortelling at Peter Paal; Ett japanesiskt Brev om norske Forhold; Digt af Bjornstjerne Björnson; II. Venedigs Historie i Venedigs Kunst af L. Dietrichson; Skirnes Ferd, ötversatt a! Adjunkt Gjessing; Bognyt; Det attende Åar hundrades Reformbeveegelse. J ———ä—